Har haft tankar på att starta upp en ny blogg om vårt liv tillbaka i Kalifornien, men med all flytt och stoj har det inte blivit av såhär långt och idag känner jag att jag bara behöver skriva av mig... Så då fortsätter vi på den här sidan istället...
Måndagsmorgon och helgen har varit fantastisk med strandhäng och firande av Skylers födelsedag. Morgonen gick bra... frukost... packa lunchen... ryggsäcken... Men hela tiden ligger ett orosmoln och trycker under ytan och jag försöker göra allt så glatt och lätt som möjligt för att Oliver inte ska tänka på sin skoldag framför sig. Det var så mitt upplägg var idag. I onsdags var planen att visualisera dagen framför oss och tänka oss in i hur bra allting skulle gå under dagens gång... Det funkade inte. Den dagen tog jag faktiskt med Oliver hem och lovade dyrt och hederligt att det ALDRIG kommer hända igen! Jag ville bara att han skulle känna att jag faktiskt tar hans känslor på allvar och att han kan lita på att jag är där för honom.
Idag var vi såååå nära... Barnen möts upp på skolgården i respektive klasser och sedan kommer lärarna och hämtar dem. Vi kom hela vägen fram till skolgården och sedan behövde Porter hjälp med ett skosnöre!!! Jä@*#r - det var det som bromsade upp hela vårt momentum! Oliver stod bredvid och berättade hur ont han började få i hakan. Jag försökte vifta bort det med att han spände käkarna. Det onda spred sig nu ner mot halsen och han började gråta och kunde inte förstå hur jag inte kunde bry mig om hans smärta. Jag försökte förklara för honom att det onda var för att han försökte hålla inne med gråten och att jag visste precis hur ont det gjorde och att om han gick till sin klass och tänkte på annat skulle det försvinna. Nu spred sig smärtan till huvudet och hjärtat och Olivers lärare har hämtat upp resten av klassen och gått vidare till klassrummet. Till hennes försvar tror jag inte att hon såg oss. Jag försöker övertyga Ollie att han inte är sjuk utan att detta är fullt normalt när man är nervös och ledsen och att inget blir bättre av att inte gå till sitt klassrum...
(Jag menar inte att vara utelämnande med att lägga ut video på när han är ledsen, men det ger sånt eftertryck på hur han känner...)
Pratar med mannen, vänner och personalen på skolan och får känslan av att de tycker att jag är för vek... att jag inte är tuff nog... Men vad fasen ska jag göra då? Ska jag bara öppna dörren till klassrummet och kicka in honom??? Jag saknar just nu alla fantastiska fritidspedagoger från skolorna i Sverige! Fattar ni vilken tillgång ni är och hur ni hjälper, stöttar och finns till hands för barnen och inte minst lärarna i skolan?!? I morse kände jag mig helt utelämnad. Det finns ingen annan personal vid klassrummet. Jag tog Oliver till kontoret där sekreterarna lät oss sitta och vänta in biträdande rektorn som sedan skulle ta hand om honom. Han är jättejuste och lugnande och sa att Oliver kunde sitta på hans kontor medan han höll på med lite pappersarbete, så skulle han ta med honom till klassrummet senare. Jag önskar bara att det fanns stöd innan allt har blivit så stort...
Problemet - och styrkan - med Oliver är att han verkligen kan uttrycka sig så väl. Han sätter verkligen ord på sina känslor. "Näe, jag kan inte påverka stress. Det känns som en sjukdom som sätter på någonting... som en lampa i mitt huvud som börjar skina så det gör jätteont och känns som om jag har feber..." Jamen, vad säger man till det?
Jag vet, jag vet, jag vet att allt kommer bli bra, men man känner sig bara så himla hjälplös när ens barn inte känner sig tryggt...
...Och nu ringde mannen och var allvarligt förstående och jättegullig och försökte hitta lösningar på problemet, så nu blev jag gråtfärdig och på riktigt vek!!! Det var bättre när jag fick vara arg på honom! ;)
Nu ska jag åka och prata med dem på kontoret igen, så att vi får någon lösning inför morgondagens avsläppning - för såhär kan vi inte hålla på...
