Ska jag bara öppna dörren till klassrummet och kicka in honom???

Har haft tankar på att starta upp en ny blogg om vårt liv tillbaka i Kalifornien, men med all flytt och stoj har det inte blivit av såhär långt och idag känner jag att jag bara behöver skriva av mig...  Så då fortsätter vi på den här sidan istället...

Måndagsmorgon och helgen har varit fantastisk med strandhäng och firande av Skylers födelsedag.  Morgonen gick bra... frukost... packa lunchen... ryggsäcken...  Men hela tiden ligger ett orosmoln och trycker under ytan och jag försöker göra allt så glatt och lätt som möjligt för att Oliver inte ska tänka på sin skoldag framför sig.  Det var så mitt upplägg var idag.  I onsdags var planen att visualisera dagen framför oss och tänka oss in i hur bra allting skulle gå under dagens gång... Det funkade inte.  Den dagen tog jag faktiskt med Oliver hem och lovade dyrt och hederligt att det ALDRIG kommer hända igen!  Jag ville bara att han skulle känna att jag faktiskt tar hans känslor på allvar och att han kan lita på att jag är där för honom.

Idag var vi såååå nära... Barnen möts upp på skolgården i respektive klasser och sedan kommer lärarna och hämtar dem.  Vi kom hela vägen fram till skolgården och sedan behövde Porter hjälp med ett skosnöre!!!  Jä@*#r - det var det som bromsade upp hela vårt momentum!  Oliver stod bredvid och berättade hur ont han började få i hakan.  Jag försökte vifta bort det med att han spände käkarna.  Det onda spred sig nu ner mot halsen och han började gråta och kunde inte förstå hur jag inte kunde bry mig om hans smärta.  Jag försökte förklara för honom att det onda var för att han försökte hålla inne med gråten och att jag visste precis hur ont det gjorde och att om han gick till sin klass och tänkte på annat skulle det försvinna.  Nu spred sig smärtan till huvudet och hjärtat och Olivers lärare har hämtat upp resten av klassen och gått vidare till klassrummet.  Till hennes försvar tror jag inte att hon såg oss.  Jag försöker övertyga Ollie att han inte är sjuk utan att detta är fullt normalt när man är nervös och ledsen och att inget blir bättre av att inte gå till sitt klassrum...

(Jag menar inte att vara utelämnande med att lägga ut video på när han är ledsen, men det ger sånt eftertryck på hur han känner...)

Pratar med mannen, vänner och personalen på skolan och får känslan av att de tycker att jag är för vek... att jag inte är tuff nog... Men vad fasen ska jag göra då?  Ska jag bara öppna dörren till klassrummet och kicka in honom???  Jag saknar just nu alla fantastiska fritidspedagoger från skolorna i Sverige!  Fattar ni vilken tillgång ni är och hur ni hjälper, stöttar och finns till hands för barnen och inte minst lärarna i skolan?!?  I morse kände jag mig helt utelämnad.  Det finns ingen annan personal vid klassrummet.  Jag tog Oliver till kontoret där sekreterarna lät oss sitta och vänta in biträdande rektorn som sedan skulle ta hand om honom.  Han är jättejuste och lugnande och sa att Oliver kunde sitta på hans kontor medan han höll på med lite pappersarbete, så skulle han ta med honom till klassrummet senare.  Jag önskar bara att det fanns stöd innan allt har blivit så stort...
  
Problemet - och styrkan - med Oliver är att han verkligen kan uttrycka sig så väl.  Han sätter verkligen ord på sina känslor.  "Näe, jag kan inte påverka stress. Det känns som en sjukdom som sätter på någonting... som en lampa i mitt huvud som börjar skina så det gör jätteont och känns som om jag har feber..."  Jamen, vad säger man till det?



Jag vet, jag vet, jag vet att allt kommer bli bra, men man känner sig bara så himla hjälplös när ens barn inte känner sig tryggt...

...Och nu ringde mannen och var allvarligt förstående och jättegullig och försökte hitta lösningar på problemet, så nu blev jag gråtfärdig och på riktigt vek!!!  Det var bättre när jag fick vara arg på honom! ;)

Nu ska jag åka och prata med dem på kontoret igen, så att vi får någon lösning inför morgondagens avsläppning - för såhär kan vi inte hålla på...

Mormor sa åt mig att inte hälsa på...

... och jag ÄLSKAR det!!!  :)

Idag ska jag åka och hälsa på Mormor och Moffen i deras nya hem på ålderdomshemmet.  De flyttade in för ungefär 2 veckor sedan och jag har inte lyckats tagit mig iväg än.  Självklart har det varit mycket funderingar om att lämna huset som de bott i i så många år.  Moffen har ju i stort sett bott på samma ställe i hela sitt 96 åriga liv!!!  Tack å lov har det visat sig att flytten till ålderdomshemmet har varit helt fantastiskt.  De har mycket större möjligheter att komma ut, de får hjälp från personalen hur snabbt som helst och det händer saker hela tiden.  :)

Det enda problemet för mig är att det är aldrig någon som svarar telefonen när jag ringer!  Haha - de är upptagna med så mycket!  Fredagen för två veckor sen höll jag på att ringa hela dagen och fick inte tag på Mormor.  När jag väl pratade med henne på lördagen så berättade hon att de hade firat nån som fyllde år... sedan hade hon gått på en massa promenader på gångvägarna runtomkring... och på kvällen hade de haft fredagsmys (!) med lammfärsbiffar och vin!!!

När jag nu tänkte hälsa på henne i fredags som var, bad hon mig fint att kanske jag inte skulle komma och hälsa på just den dagen - för de skulle ha BINGO just då och hon hade sett så fram emot det!  Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad av att Mormor sa åt mig att inte hälsa på!  Men visst är det fantastiskt?  Precis såhär ska ett ålderdomshem vara tycker jag och jag ser så fram emot att åka dit idag!

Jag lägger med ett litet kort på Momma som jag tycker är så härligt!  När vi hälsade på dem sist, så satt hon såhär uppslängd på soffan, mer som en tonåring än en snart 94-åring.  Jag försökte smyga mig på och ta kort, men hon skyndade att räta upp sig och sa att du kan väl inte ta kort på mig med fötterna på soffan!  Hon gick med på att pose:a för mig igen, då det var det som var så skönt...

Andas ut...

Ahhhh.... Deklarationen är inlämnad och det känns så himla skönt!!!

Jag var lite osäker till en början om jag skulle kunna deklarera själv...  med min enskilda firma och avdrag och sånt.  Jag är 41 år och har aldrig deklarerat själv i hela mitt liv!  Jag har nästan aldrig varit i Sverige under deklarationstider och även då jag har haft inkomst från Sverige så har det varit en enkel självdeklaration som min mamma alltid tog hand om.  Det är såna här gånger jag känner mig lite handikappad i samhället.  Men nu har jag fixat det!!!  Från att ha varit ett jättestort projekt i mina ögon har jag betat av punkt för punkt... googlat i massor och bara ett litet samtal till Skylers bästis pappa, som jobbar med sånt här - och jag känner att jag har lärt mig riktigt mycket!  Det är så stärkande när man övervinner sig själv på nåt sätt.  :)

Nu ska jag fira.... med att ta itu med alla nytvättade kläder som jag har ignorerat i ett par dar...

Familjen Benninghoff kommer vara lite extra skrynkliga några dagar framöver - men vad gör väl det?!

Only the best!

Jag städar upp i stugan efter gårdagens fredagsmys och reflekterar över hur stolt min mamma skulle vara.  

Den första mammareaktionen när barnen tog fram tårtfat och kristallskålar till chips och kakor var ju såklart... ja just det - en mammareaktion!  Kan de inte ta något som inte är så ömtåligt?... måste de ha ett stort tårtfat till 5 kakor?...  ska de verkligen dricka saft ur de handmålade glasen?... 😳  JA de ska de faktiskt!

När mamma köpte den här stugan flyttade hon från en familjegård där jag var femte generationen där. Som ni förstår så var det rejäl downsizing och det var viktigt för mamma att bara behålla saker som verkligen betydde något för henne. I stugan finns det inga vardagsglas. Barnen dricker mjölk ur vinglas och påminner oss om hur mormor sa att varje dag ska va en fest!  Det är så härligt att de får det med sig och jag hoppas att jag med mina mammareaktioner inte tar det ur dem!  Som en liten påminnelse lät mamma sin vän Rita texta på murstocken vad hennes morbror i London alltid sa till henne - "Only the best, Monica... Only the best!"

💕💕💕

Soligare än soligast Påsklov!!! :)

Tillbaka i stan efter en underbar påskhelg i stugan!!!
Vi åkte dit i fredags och har bara slappat och myst i några dagar.  I söndags åkte vi skidor i Vemdalen.  Det fanns ganska bra med snö kvar, men det var varmt i luften och ganska smörigt i backarna.  Jag skulle gissa att det här blev sista dagen i fjällen för oss för den här säsongen.  Under normala omständigheter brukar det här vara veckan då Jämtlänningarna tar ut det sista av skidåkningen och njuter för fullt av vårvintern.  Nu sitter jag här i shorts och sportbh och solar medan pojkarna spelar fotboll på gräsmattan.

Känns inte helt fel, ändå - den här kroppen kan behöva lite sol på sig!!!  Vi har bokat vår resa till USA till sommaren och det är bäst att börja grunda på solbrännan så mycket jag kan i förväg!  ;)  Förra året var jag ju så fokuserad på att smörja in barnen med solskyddsfaktor hela dagen och brände mig själv mer än jag nånsin gjort i hela mitt liv!

Den här veckan är det alltså påsklov för barnen och såhär lär jag inte få sitta varenda dag...  Imorgon har jag lovat Porter att vi ska åka till skateboardrampen nere i stan.  Jag tror jag måste ut och smygträna min longboard ikväll - det är alldeles för länge sen vi åkte skateboard.  Jag saknar det lite, då vi åkte jämt i Kalifornien.


Good times!  :)

Från snor till ekologiska matvaror...

 Här ligger jag och känner mig riktigt skruttig i världens förkylning!!!

Jag som tycker att jag har klarat mig så bra i vinter - och nu när vårsolen börjar värma skönt så ligger jag inne på soffan och tycker synd om mig själv.  Kepsen åkte på i morse då jag skulle släppa av barnen, för att skyla rödnäsan, hängiga ögon och en härlig finne på kinden som passade på att komma såhär lägligt när man mår som bäst!  ... Åsså PMS och kramp i magen på det...  så joråsåatt...

I helgen ska jag åka till Sundsvall på gymnastikutbildning och det känns ju sådär just nu.  Jag försöker kurera mig med allt stärkande som jag har hemma.  Självklart dricker jag litervis med varmt vatten med ingefära, honung och citron.  Jag har även tagit Fitline-pulver, kollodialt silver, apelsiner, granatäpple, gurkmeja på äggröran som jag även överöste med Sambal Garlic-sås för att skrämma ut förkylningen ur kroppen!  Tänkte kanske inhandla sushi till lunch och blanda ihop en riktig wasabiröra för att rensa bihålorna!  Bort, bort, BORT säger jag!!!  Jag blir så himla otålig när jag blir sjuk!

Jag började fundera på att såhär gör vi ju nästan alla när vi börjar bli förkylda.  Om någon hintar att den är sjuk på Facebook så rasar det ju alltid in en massa huskurer för hur man ska må bättre fort.  Så någonstans måste vi ju ändå tro på kroppens förmåga att läka sig själv bara den får nog med - och rätt - näring att göra det?  Men de flesta glömmer nog bort det när vi känner oss friska och starka?  Jag läste i morse om en familj som undvek socker i ett år och hur det påverkade deras hälsa - alltså på riktigt, de kollade all näringsinformation på produkter och insåg att t.o.m bordssalt hade socker i sig?!  Jag har inte undersökt detta faktum, men använder själv havssalt som tydligen ska vara rent.  Det pratas mycket om den tysta inflammationen i kroppen som i sin tur påverkar vilka sjukdomar vi får.  Jag har själv inte blivit helt övertygad om var vi får denna inflammation ifrån.  Vissa grupper säger att det är från kolhydrater (som i boken Grain Brain av David Perlmutter MD) och andra säger att det är från kött och animaliska produkter (som i filmen Forks over Knives) men med samma inflammationsteori.

Mina egna tankar i dagsläget - och jag förbehåller mig rätten att ändra mig (!) - är att dra ner på gluten och snabba kolhydrater i min familj.  Jag känner ändå inte att produkter med snabba kolhydrater är speciellt näringsrika och att det finns många andra alternativ.  Jag har inte gjort någon stor "overhaul" här hemma och rensat i skafferiet, men serverar för det mesta grönsaker, quinoa eller glutenfritt bovete till kött, fisk och kyckling.  Jag har även dragit ner på produkter som får mig att känna mig däst och landar som en klump i magen.  Dit hör potatis, pasta, ris och den stora boven i vårt hem... bröd!  Jag har börjat leta efter bra glutenfria brödrecept, då vi kör american-style och äter alldeles för mycket mackor i vår familj, men inte riktigt hittat något bra recept för att övertyga mannen och barnen...  Annars är det så rena produkter som möjligt som gäller.  All frukt och grönsaker ekologiskt.  Den stora matvaruaffären ICAMaxi i Östersund säljer numer enbart ekologiska bananer, för att det är vad kunden ville ha!  Mer sånt!!!  Vad gäller köttet vi äter så är det NÄSTAN alltid ekologiskt.  Vi försöker handla från lokala producenter och har även beställt direkt från bonden, genom www.gladalådan.se  Fast vi äter mest älgkött, då vi har frysen full med kött som vi köpt direkt från jägaren.  :)

... och så sitter jag här och snorar i alla fall!!!  Fast baciller kan man nog inte undvika helt - men förhoppningsvis hur kroppen ska kunna fighta dem!!!

WHAT???!!! Pulla min katt med en topps? Nej tack!

Hormonerna flödar här hemma - vår lilla Gucci har blivit könsmogen!  Hon vet knappt vad hon ska göra av sig själv och vad som händer i hennes kropp.  Hon går omkring och jamar högt - mest på kvällarna när vi försöker sova (!) - hon gosar med ALLT, sprätter med bakbenen och vänder upp rumpan helt beredd!  Jag känner mig nästan lite besvärad... min lilla kattunge!  ;)


Jag Googlade lite för att försöka hitta några tips på hur man kan underlätta det för henne.  Det enda jag hittade var följande...  och sen bestämde jag mig för att jag inte ville söka något mer!!!

WHAT???!!!  Pulla min katt med en topps? Nej tack!
Det påminner mig om när jag kontaktade en veterinär i Kalifornien för vår katt som vi hade då och hon sa:  "Jamen, man bör ju tömma analsäckarna en gång i månaden..."  Ehm...  Jag tycker nog att vi är ganska ansvariga djurägare, men det finns ju en viss gräns och för mig är den ganska klart dragen under svansroten...

Jag antar att vi bara måste låta det här ha sin gång - det är nog hunden som får lida mest!!!  Haha!