Jag får lite ångest över Mamma...

Idag är dagen då allt måste vara utflyttat och färdigstädat på gården hon flyttar ifrån.  De nya ägarna har redan varit inflyttade i boningshuset sedan någon vecka, då de bad att få komma in tidigare, men det var så mycket mer än huset som behövde tömmas... förvaring i stallet, bageriet, häbret, cafét... en gård som har varit bosatt av 5 generationer av vår släkt!  Allt detta med avbrott för cellgiftsbehandlingar, med trötthet och illamående och allt vad det innebär...  Jag blir gråtfärdig när jag hör att hon har somnat i bilen medan de har fraktat saker till auktionister, secondhand eller förvaring...  Vilket för mig över till Maud - mammas väninna, som är med henne överallt!  Maud har packat och burit och fraktat och kört.  På morgnar före jobbet, på kvällar efter jobbet, på helger...  (jaha, då gråter jag igen...)  Hon är en sån som helst inte vill att man ska prata om vad hon gjort, då hon tycker att det är så självklart att hjälpa till.  Så därför skriver jag om henne på min blogg istället! ;D

Ni är såna fantastiska kvinnor och betyder båda så mycket för mig!  Andas ut - snart är det över!

Även fast de gör det mesta tillsammans hade jag inget
bättre kort med båda på...  Här blir de avtackade på sista
cafédagen förra sommaren. :)

Kram!

Skynda sova...

Klockan är 20:15 och jag är redan stressad över att jag måste gå och lägga mig.  Jag klev upp klockan 5 i morse för att plugga och planerar att göra samma sak i morgon.  Problemet med det är att jag MÅSTE ha mina 8 timmars sömn per natt och nu har jag ca 45 minuter innan jag måste vara sovandes!  Det börjar närma sig mitt tentadatum och jag försöker köra studerandet på högvarv tills det är dags.

Jag och Danny tog oss iväg till gymmet idag.  Jag tror att jag lyckades krampa upp i varje muskel möjligt i benen under min träning idag - jag vet inte vad som var på gång... Kaliumbrist kanske?  Jag hörde Dannys mantra i huvudet "whether you feel good or bad while exercising - the longer you continue, it's sure to change" - så jag fortsatte... och det blev bättre! :)  Vi hade inte så mycket tid på gymmet, så det blev 25 minuter på crosstrainern (med intervaller) och 5 km på löparbandet.  Fem minuter innan vi skulle hämta Ollie från dagis så fick jag av Danny från sitt löparband så stretching fick vi göra hemma.  Det blev därför ingen styrka idag, men väl djup muskelstretching och massage med hjälp av min älskade "foam roller" ahhhh!!!

Oooops, 20:26 - dags att borsta tänderna och sova...
Kram!

Hurra för Böle skola!

Det finns lösningar på allt - så mycket svårare än såhär behöver det ju inte vara!!!  Såg denna video på en av mina vänners Facebooksida.  Skolan ligger i en by i närheten av där jag växte upp och alla som satsar på nyttig mat tycker jag ska hyllas!!!



Hurra för Böle skola!

Härlig helg!

Då var vi tillbaks i Virginia igen, efter en härlig helg med familjen i North Carolina.  Igår hade vi en underbar dag i skogen då vi vandrade en 4 kilometers runda i skogen, klättrade i träd, gjorde lite rock-climbing, samlade kottar och bara njöt av det fina höstvädret.

110 trappsteg - sånt som är viktigt för barn att räkna ut... ;)

Fikapaus

Zoe blir aldrig för gammal för att hänga ut genom fönstret...

På vägen hem var jag bara tvungen att stanna och ta kort på en av alla dessa bomullsfarmar.  Något som säkert är jättetråkigt och vanligt för alla här, tycker jag är jättefaschinerande! :)  Jag vet ju att det är så man får bomull och vi har väl alla hört talas om dessa stackars slavar på bomullsfälten, men när jag ser tussarna sitta där och vänta på sina kvistar så tycker jag bara att det är så himla gulligt!

Kram!

Mitt Thanksgivingdygn baklänges...

Ligger här på golvet och tänker tillbaks på det senaste dygnet.  Jag, Jessica, Nikki och Paige har nyligen kommit hem från en dryg 9 timmars shoppingtur på Black Friday - USA's största shoppingdag på året (dagen efter Thanksgiving).  På alla mina 17 år i USA har jag aldrig varit ute och shoppat den här dagen.  Men här på östkusten hänger jag nu med på familjetraditioner och ville inte missa en shoppingdag - eller NATT, menar jag ju! - med mina svägerskor och brorsdotter. :)

Här nedan kan ni följa delar av mitt dygn, med början just nu:


12:45 Slöar på golvet...

09:52 i bilen efter 9.5 timmars shopping...

06:45 Börjar bli menlöst trötta...

00:15 På väg ut ur huset för att shoppa loss...

21:30 Utslagna barn, hundar och makar efter en lång Thanksgiving-dag...

19:00 Underbar Thanksgiving middag intages.  Ugnsstekt kalkon, rostade rotfrukter, mosad sötpotatis, vitlökssauterade gröna bönor och kalkon/gräddsås.. Mums!

18:57 Hungriga barn...

14:00 Snack i väntan på att kalkonen ska stekas...

11:55 Färdigstuffad kalkon i väntan på ugnen...

11:52 Svägerskor i matlagningstagen...

22:00 i onsdags - förberedning av Thanksgivingmiddagen...

28 timmar vaken - 1000-tals kalorier konsumerade - 100-tals dollar spenderade och dåliga odds på att få någon vila idag....   Happy Thanksgiving!!!! :)

Kram!

Mammas möte med doktorn....

Idag var det alltså dags... Mammas möte med doktorn efter hennes 5 cellgiftsbehandlingar.  Jag var så nervös i morse innan hon ringde, men tack och lov behövde jag inte vänta så länge.

Mamma lät positiv och berättade att röntgenplåtarna visade att tumören inte hade växt - utan hellre hade krympt lite grann.  Doktorn var väldigt positiv till att hon skulle resa till oss och uppmuntrade Mamma till att stanna alla 7 veckor som vi hade planerat.  Hon tyckte det var viktigt med livskvalitet och att stärka kroppen så mycket som möjligt inför möjliga framtida behandlingar.

Ska jag vara helt ärlig, så hade jag ju hoppats på att något helt ofattbart skulle ha hänt och att den där jäkla tumören skulle vara så när som på borta!  Men jag måste inse att det här är positiva besked och jag längtar, längtar, längtar till att få hjälpa till att stärka Mammas lilla kropp och själ. :)

Kram!

Något jag saknar från Kalifornien så är det...

... all västkust-Mexico-mat!!!  Grillad fisk, räkor, avocado, lime, fräsch salsa... mmmmm!  Det smakar helt annorlunda och är så mycket godare än den Tex-Mex mat som finns på de flesta Mexikanska restaurangerna här.

Idag bestämde jag mig därför för att göra fisktacos till middag.

Istället för ris så valde jag att använda "Wheat Berries", vilket jag tror är hela vetekorn på svenska.  De tar lite längre tid att koka (ca 1 timma för 2dl!) - man måste prova sig fram till vilken konsistens man föredrar.

Våra fisktacos bestod sedan av:
Tortillabröd (lätt stekt på båda sidor så smakar de bättre)
Svarta bönor
Vetekorn
Strimlad Vitkål
Grillad Lax och Tilapia (vit platt fisk)
Riven ost
Hemgjord Salsa (Tomat, lök, vitlök, limejuice, olivolja, vinäger, salt, peppar, cayennepeppar)

Rulla ihop och njut! :)

Mera, mera, mera Thanksgiving... och än är det inte över...

Oj då - haha, det tog visst inte längre än så innan lilla fröken-fräken var redo att klä ut sig på skolan igen!  Skönt tycker jag, att hennes förra "fadäs" inte tog hårdare än så.  Jag förberedde henne på att de andra kanske inte är utklädda (även om de har sagt att de ska vara...)  Men det gjorde inget tyckte hon och gav sig iväg till skolan som en indianflicka idag då hennes klass skulle ha en liten Thanksgiving fest.  :)

Munkjackan var inte riktigt del av klädseln...

Oliver hade också ett Thanksgivingparty idag, men hans var baserat på en Charlie Brown film - ni vet, ägaren till Snobben.  Charlie Brown och hans vänner fixar deras egen lilla Thanksgivingmiddag bestående av popcorn, salta pinnar, rostat bröd och jellybeans - och det var precis det som alla små förskoleelever fick fika på idag...  Jag och Danny och ett par andra mammor var med och hjälpte till med festen.  När Ollie satte sig ner vid bordet så skyndade han sig att klämma i sig alla jellybeans först - han var nog rädd att jag skulle ta iväg dem.  Jag tog ett djupt andetag och lät honom vara.

Ollie och hans bästis Fletcher

Porter har sin Thanksgivingfest i morgon i sin klass och sedan slutar barnen tidigt och är lediga resten av veckan.  Vi, Dannys storebror med familj och Dannys föräldrar åker alla ner till lillebrodern med familj i North Carolina i morgon för att fira Thanksgiving och umgås i några dagar.

Kram!

Bättre än en fågelskrämma?!

Vet inte varför den här bilden kom upp när jag letade efter någon som springer på ett löparband...

Men jag måste bara visa den!  Då jag är väldigt imponerad av att någon har karvat detta ur en vattenmelon, så är jag samtidigt vettskrämd!  Jag skulle aldrig vilja ha henne stirrandes på mig på mitt smörgåsbord.  Eller kanske det är det som är tanken - vem skulle våga lassa på en massa onyttigheter om den Heliga Maria Vattenmelon iaktog en???

Jag bara undrar...

Träningspass

Inser att jag måste passa på att skriva om min träning nu när jag ju har tagit mig iväg ett par gånger!  Jag gjorde ungefär samma program idag som i lördags, men jag bytte plats på konditionsträningen idag och det kändes genast mycket tyngre...  I lördags började jag med 30 min. på en crosstrainer (elliptical), med 2 minuters intervaller av lagomt tempo / högt tempo.  Sedan följde jag upp med 5 km på löparbandet i en rätt jämn löpartakt.

Idag valde jag att springa mina 5 km först och det kändes betydligt jobbigare i benen och tyngre i andningen. Det är väl en mjukare start för hjärta och lungor att börja på crosstrainern kan jag tänka.  Och benmusklerna värms ju också upp på ett annat sätt.  De sista 2 kilometrarna körde jag intervaller för att få igång benen lite.  Det är skönt att växla och känna hur musklerna tar olika beroende på hur fort man springer.  När jag springer långsammare så jobbar vaderna och höfterna mest.  Ökar jag tempot så trycker jag ifrån mer med baksida lår och springer jag riktigt fort så blir det framsida lår som jobbar mest, då jag lyfter på knäna mer.  Intervallerna bryter också upp tristessen av att bara mala på och gör löpningen lite roligare, tycker jag.

Efter löpningen idag, så blev det 25 minuter på crosstrainern med intervaller av 2 minuter lagomt tempo med händerna på "armmekanismen" och 2 minuter snabbt tempo med bara ben.

Jag avslutade båda dagarna med arm- och magstyrka och stretching.
Aaahhh - det känns skönt att komma igång igen!!! :)

Kram!

Men dra mig baklänges...

... det här är ett av de dummaste saker jag har hört på länge!  Om någon tvivlat på att The Congress i Washington DC var korrupta så lyssna på det här...

I veckan togs ett beslut av kongressen att pizzan på barnens skolluncher runt om i USA ska räknas som en grönsak, för den har ju tomatsås på sig!!!  Anledningen till detta är för att dra ner på kostnaderna på skolornas mat.  Det finns en guide för ett ökat intag av grönsaker i skolorna och genom att godkänna tomatsåsen som en grönsak så behöver man inte kosta på några extra grönsaker...

http://www.huffingtonpost.com/kristin-wartman/pizza-is-a-vegetable_b_1101433.html

Hur fasen tänker dom?  Detta är ju helt vansinnigt - det handlar bara om pengar!  Vad ska hända  med den kommande generationen i USA?  Som om det inte har gått utför tillräckligt de senaste 20 - 30 åren?!  Jag oroar mig ju inte för mina egna barn - för jag låter dom inte köpa skollunch i alla fall.  Men det är låginkomstfamiljerna som blir lidande.  De som får billigare - eller i många fall gratis - luncher.  Där barnen många gånger är överviktiga redan som småbarn.

Jag blir så himla förbannad!  Jag som trodde att jag börjat se en förändring i hur folk tänker, tack vare TV-shower som Jamie Oliver's eller folk som kan påverka som Michelle Obama.  Det finns ekologiska mataffärer som poppar upp lite här och där - men de är så mycket dyrare att handla på att jag förstår om de flesta inte har möjlighet att göra bättre val.  Men om beslutsfattarna genom skolorna inte kan hjälpa till på ett bättre sätt så ser framtiden väldigt dyster ut i mina ögon.  Men det är klart, för alla dessa överviktiga barn med diabetes och åderförkalkning som får diagnosen ADHD för att de inte kan sitta still i klassrummen så är det ju bara att ge dem lite lugnande medicin, så blir allt bättre igen...

Välkommen till vårt hus!

Idag hade jag tänkt bjuda in er i vårt hus som vi hyr i Virginia.  Det är många av er som har bett att få se bilder så här kommer de nu... :)  Jag tog de här bilderna när vi precis hade flyttat in, så i vissa rum är det väl lite mer ombonat nu och flyttkartongerna är i de flesta fall bortstädade...

Här är hallen när man kommer in.  Jag tycker om stengolvet och har alltid velat ha en sån hall där man inte behöver oroa sig för om man går in med regniga skor.  Problemet är att vi alltid går in genom garaget och använder den här hallen ytterst sällan.

Det här rummet står precis lika tomt idag, nästan tre månader senare!  Skyler kallar det dansrummet och det får det nog vara ett tag...

Det här är matrummet och det ser också likadant ut.  Jag har ingen aning om hur jag ska piffa upp det utan att det clashar helt med tapeterna.  Våra planer är att bo i det här huset tills vi har räknat ut precis var/hur vi vill bo - så vi tänker inte bry oss om att fixa för mycket med huset.

Här har vi vardagsrummet, som bara var en enda stor röra.  Vi tillbringar väldigt lite tid där, då vi har lek/tv/datarummet på övervåningen.

 Köket är stort och bra, med bra ytor - men inte direkt min stil...

Jag funderade länge på vad jag skulle göra med den här lilla ytan och idag gav min svärmors väninna oss ett litet bord så jag passade på att göra en kaffehörna här...

Jag får använda mig av de där rutorna och köra lite "bistro" stil... :)

 Det här är kanske mitt favoritrum i hela huset!  Haha - den lilla toaletten med snedtak under en av trapporna.  Jag älskar att sitta därinne, för målningarna på väggarna gör att jag känner mig som om jag sitter i en liten svensk kaffekopp!  Lite Teskedsgumman, liksom! :)

 Lek och tv-rummet.  Nu har vi också databordet uppsatt här och gardiner över fönstren.

 Vårt sovrum.  Ser ungefär likadant ut nu... med obäddad säng och allt...

Olivers rum vilket är det mest städade rummet i hela huset.  Inte för att han är renlig av sig, utan för att han aldrig är där!  Han sover t.o.m. för det mesta i Skylers säng...

 Princessan Skylers rum.  Hon valde såklart rummet med rosa ränder.  Och med hennes prickar som hon hade med sig från Kalifornien och allt rosa och lila så lyckades vi ännu en gång få till ett perfekt flickrum för en 7-åring!

Det första Porter sa, när han fick gå igenom huset med oss, var att han ville ha det coola rummet med körsbär på väggarna (!)  Jag gjorde allvarliga försök med att få det lite mer pojkigt, med sjörövargrejor och dödskalletäcke - Han älskar det! :)

Jag älskar alla träd på bakgården!  Att få ha sånt här utrymme är verkligen vad jag drömde om när vi bodde i Kalifornien.  Tyvärr måste jag fortfarande "tvinga" ut barnen.  De är inte vana att kunna vara ute och leka själva utan tycker det är mycket roligare när vi går till parken med hunden och jag och Danny är med och leker...  Jag kommer fortsätta att tvinga dem till de tycker om det!

Kram!

Postitiva vibbar från Mamma - tvärtom från Pappa...

Den här veckan har varit väldigt spännande och upplyftande för Mamma.  Hon har ju ett drän i sin galla, där en större del av gallvätskan har runnit ut.  I början av veckan så började det avta och hon fick mindre och mindre vätska i sin påse.  Detta gjorde henne såklart lite nervös, då det kan innebära att det är stopp någonstans.  På sjukhuset sa de att det var viktigt att hålla koll på ögon och hud, så att de inte blev gula och samtidigt att hon inte fick feber.  Vår teori har hela tiden varit att om tumören krymper så bör det ju betyda att den inte blockerar gallgångarna längre och att kroppen kan ta hand om gallvätskan själv.  Enligt vår doktorsmöte den 21 september så skulle detta vara ett mirakel - och nu säger Mamma att hon känner att ett mirakel håller på att ske - någonstans måste ju gallvätskan ta vägen!  Ja, vi håller oss positiva och ger fasen inte upp!

Hon påbörjade sin sista cellgiftsbehandling igår och hade bjudit in en väninna som kom med en härlig lunch med renskav bl.a. och höll henne sällskap under behandlingen - tack Gunnel!  Alla Mammas vänner har varit helt fantastiska med stöd och hjälp, vilket får mig att känna mig trygg i att hon är omhändertagen.  Hon ringde någon gång i natt, då hon som vanligt inte kan sova på grund av kortisonet.  Allt hade gått bra. Idag ska behandlingarna avslutas och på måndag ska de ta nya röntgenbilder för att se hur tumören har påverkats.

I onsdags efter Mammas positiva samtal fick jag höra av Pappas fru att han hade blivit intagen akut till sjukhuset.  Han hade varit ute på sin dagliga promenad och helt plötsligt känt som om kroppen bara kunde gå åt höger.  Hjärnan var klar, men kroppen lydde inte och han fick kämpa för att ta sig hem igen. De tog in honom med en misstänkt stroke, men när han kom till sjukhuset så började symptomen att avta.  Han fick stanna ett par nätter för observation men fick komma hem igen igår.  Mer än troligt var det en TIA, eller mini-stroke som man kallar det på engelska.  Det är en propp som blockerar och ger strokeliknande symptom och som löser upp sig själv.  Han lät helt okej på rösten igår och jag hoppas och ber att detta var en engångsföreteelse och aldrig händer igen...

Det är såna här gånger det är svårt att bo så långt från varandra, men precis som med Mamma, så vet jag att Pappa var väl omhändertagen av sin fru, Ingegerd.  Det känns tryggt.

Kram!

Idag fann jag migsjälv mun mot mun med en främmande man...

... tyvärr hade han inga armar, så något mer än så blev det inte.  Ja, han hade inga ben heller för den delen... eller underkropp över huvud taget - och så var han gjord av plast.  Men han fick mig ändå att känna mig trygg, stark, självständig och fullständigt kapabel att ge Första Hjälpen!

Jag har insett att jag måste ta tag i mitt PT-certifikat och tänkte att om jag bokar in en dag att ta mitt prov, så blir jag ju tvungen att göra det.  Men det var nödvändigt att uppdatera mina Första Hjälpen certifikat för att över huvud taget få boka in provet - så idag fullbordade jag det!  Det mesta av kursen kunde jag göra på internet.  Det var väldigt behändigt.  Man pluggade in allt väsentligt och tog ett skriftligt prov på datorn och sedan kom en utsänd från American Heart Association hem till vårt hus med ett par dockor och gjorde det praktiska provet här.  Hur smidigt som helst! :)  I morgon ska jag boka in min tid för PT-provet...

Kram!

Kaloriförbrännande trosa!

Det har varit lite dålig med träningen på sistone och jag känner att jag inte riktigt kommit igång sedan min Sverigeresa.  Jag har varit på gymmet ett par gånger sedan jag kom tillbaks, men har sedan försökt att tvinga ur en förkylning ur kroppen i snart ett par veckor nu.  Inser att jag behöver skriva lite mer om min träning för att peppa mig själv och om inget annat hjälper får jag väl köpa lite kaloriförbrännande underkläder...
Kolla in videon!



Hahaha - det är fantastiskt med såna galna idéer!  Det får mig att tänka på den där magneten som man ska ha i trosan mot PMS-besvär.  Jag hörde en massa reklam om det när jag var i Sverige sist och funderade på vad som händer om de där magneterna attraheras av varandra och man liksom bara fastnar sådär kön mot kön med någon främling på stan... ;)

Kram!

Mamma-känslospröt på högvarv...

Idag var det den 50:e dagen på barnens skola och de uppmanades att klä ut sig i 50-talskläder.  Jag borde ha lärt mig vid det här laget men... det värsta man kan göra är att be mig att klä upp mina barn för något speciellt.  Jag har en viss tendens att gå fullt ut...  Jag kan ju inte låta bli - ska det va, så ska det!

Vi tittade på några youtube videos av Grease igår kväll, så att de skulle förstå vad det handlade om och i morse var de båda så nöjda när de fick göra sig i ordning som sina karaktärer för dagen...

Nöjda och glada ända tills vi kom till skolan...  Först såg jag inte en enda elev som var utklädd.  Sedan noterade jag en liten scarf i en hög hästsvans hos någon tjej, eller bakåtslickat hår på en kille.  Jag ser mer och mer hur Skyler korsar sina armar och försöker gömma sig och när hon kommer in i sitt klassrum är hon, så klart, den enda som har någon sorts 50-tals stil över huvud taget...  Hon sa ingenting, men mina Mamma-känslospröt jobbade på högvarv!  Vi pussade på henne och gick därifrån.  I Porters klass var det några fler som var utklädda, då de kunde ägna mer tid till hela 50-tals grejen.

När vi gick ut från skolan hade jag en tung sten i bröstet.  Jag kan precis känna vad Skyler kände - och även om jag vill stärka henne och stötta henne i att vara sig själv och inte bry sig om vad andra tycker, så vet jag hur viktigt det är för en 7-åring att få känna sig som alla andra.  Jag vill jättegärna att hon uttrycker sig med sin egen stil - men det kanske går bättre när det är hennes stil och inte någon remake av Grease...  Så vad gör jag?  Jag åkte hem och hämtade en tröja.  Jag hittade Skyler i ett närliggande klassrum, där de tittade på en film.  Hon hade fortfarande jackan på sig, då hon inte hade vågat ta av sig den - min lilla plutta!  Hon såg lättad ut när jag kom med tröjan.  Resten av dagen hade gått som smort och hennes hår var en hit!
Påminn mig, någon, om att det kanske bara räcker med håret nästa gång...   ; s

Kram!

Mammas sista cellgiftsbehandling

... skulle ha varit igår och idag.  Men när hon kom in till sjukhuset igår och gjorde sina prover så visade det sig att hon hade för låga vita blodkroppsvärden och behandlingen sköts upp.  Mamma har haft väldigt mycket nu på sistone då de nya ägarna till hennes gård vill komma in ett par veckor tidigare.  Jag tror inte att hon har fått ta igen sig nog efter förra behandlingen.  Hon mådde bra i alla fall när jag Skypade med henne igår och lovade att ta det lugnt och försöka stärka kroppen och multiplicera de små vita bäst det går tills på torsdag och fredag, då de ska försöka igen.

Håll tummarna!
Kram!

Är det något Amerikanarna är bra på så är det...

... voluntärsarbete och fundraisers.  Många gör olika sorters voluntärsarbete genom barnens skolor, kyrkan de går till eller olika hjälporganisationer.  De lär även sina barn tidigt om hur viktigt det är att hjälpa andra.  På barnens skola i Kalifornien samlade de t.ex. ihop mat till familjer i nöd vid Thanksgiving och Jultider och de hade t.o.m. något så enkelt som en insamling av gamla filtar och täcken som de gav till den närmaste hundgården så att djuren hade något att gosa in sig i.  Förra året "adopterade" vår familj en familj i nöd till jul som vi köpte julklappar och gav presentkort till en mataffär till.  Det är otroligt hur bra det kan kännas att ge till andra som behöver!

Igår fick vi vara med och ge på nära håll då Colonial Heights High School hade upprättat en fundraiser för en av sina elever som lider av lymfkörtelcancer.  Tyvärr är det ju så, här i USA, att i många fall måste man inte bara kämpa mot sjukdomen man har utan också mot höga sjukhuskostnader som ibland kan barskrapa en familj som denna.  Det var både gripande och upplyftande att se att så många personer hade slutit upp för att stötta 15-åriga Kelsi.  Ca 1000 personer gick den 5km långa rutten iklädda lila t-shirts som var upptryckta för gårdagens ändamål.

Efter promenaden fanns mat och dryck och andra saker att köpa, där inkomsterna gick direkt till Kelsi.  Vi fick berättat om en pizzeria som hade kommit överrens om ett billigt pris för sina pizzor så att de kunde sälja pizza-slices.  När ägaren kom dit för att leverera några dussin pizzor och såg hur mycket folk som var där så blev han rörd och bestämde sig för att donera alla istället.  Sånt värmer långt in i själen tycker jag!

Så nu när vi närmar oss juletider så får jag väl uppmana er att ge till behövande - de finns i Sverige också, vet ni!

Kram!