Postitiva vibbar från Mamma - tvärtom från Pappa...

Den här veckan har varit väldigt spännande och upplyftande för Mamma.  Hon har ju ett drän i sin galla, där en större del av gallvätskan har runnit ut.  I början av veckan så började det avta och hon fick mindre och mindre vätska i sin påse.  Detta gjorde henne såklart lite nervös, då det kan innebära att det är stopp någonstans.  På sjukhuset sa de att det var viktigt att hålla koll på ögon och hud, så att de inte blev gula och samtidigt att hon inte fick feber.  Vår teori har hela tiden varit att om tumören krymper så bör det ju betyda att den inte blockerar gallgångarna längre och att kroppen kan ta hand om gallvätskan själv.  Enligt vår doktorsmöte den 21 september så skulle detta vara ett mirakel - och nu säger Mamma att hon känner att ett mirakel håller på att ske - någonstans måste ju gallvätskan ta vägen!  Ja, vi håller oss positiva och ger fasen inte upp!

Hon påbörjade sin sista cellgiftsbehandling igår och hade bjudit in en väninna som kom med en härlig lunch med renskav bl.a. och höll henne sällskap under behandlingen - tack Gunnel!  Alla Mammas vänner har varit helt fantastiska med stöd och hjälp, vilket får mig att känna mig trygg i att hon är omhändertagen.  Hon ringde någon gång i natt, då hon som vanligt inte kan sova på grund av kortisonet.  Allt hade gått bra. Idag ska behandlingarna avslutas och på måndag ska de ta nya röntgenbilder för att se hur tumören har påverkats.

I onsdags efter Mammas positiva samtal fick jag höra av Pappas fru att han hade blivit intagen akut till sjukhuset.  Han hade varit ute på sin dagliga promenad och helt plötsligt känt som om kroppen bara kunde gå åt höger.  Hjärnan var klar, men kroppen lydde inte och han fick kämpa för att ta sig hem igen. De tog in honom med en misstänkt stroke, men när han kom till sjukhuset så började symptomen att avta.  Han fick stanna ett par nätter för observation men fick komma hem igen igår.  Mer än troligt var det en TIA, eller mini-stroke som man kallar det på engelska.  Det är en propp som blockerar och ger strokeliknande symptom och som löser upp sig själv.  Han lät helt okej på rösten igår och jag hoppas och ber att detta var en engångsföreteelse och aldrig händer igen...

Det är såna här gånger det är svårt att bo så långt från varandra, men precis som med Mamma, så vet jag att Pappa var väl omhändertagen av sin fru, Ingegerd.  Det känns tryggt.

Kram!