Värdigare att kissa i vägrenen...

Tack för alla tankar och påhejande för vår resa till Umeå - det hjälper faktiskt att känna ert stöd och både jag och Mamma uppskattar det verkligen!

Vi klev upp tidigt i torsdags så att vi kunde ta det lugnt och äta en riktig frukost på patienthotellet.  Jag ville inte att Mamma skulle stressa över något då hon skulle ta prover det första hon gjorde innan vi hade möte med doktorn.  Vi checkade ut från hotellet med 20 minuters framförhållning och gick till bilen för att lägga in väskorna då jag inser att jag hade låst ut oss!!!  x@***&@@^^  Nejdå, nycklarna hade jag i handen - men vår kära bil, Orvar, går inte att låsa upp utifrån och bör därför inte låsas innifrån, vilket JAG VET.  Men jag hade väl annat i tankarna kvällen innan...

Jaha, Mamma fick gå in på sjukhuset själv, medan jag fick vänta på bärgaren... suck...  Vilka otroligt onödigt bortkastade pengar!  1400:- skulle det kosta (!)  Men jag sa att jag hade bara 900:- och ett par amerikanska kort som nog inte kommer att fungera i alla fall - så han tog mina kontanter.  Jag svor till mig själv att jag kommer aldrig mer låsa den där bilen!  Så om någon ser Orvar på stan någon dag så ska ni veta att det är bara att hoppa in och ta honom... jag ber er... TA HONOM!

Tack och lov hann jag i alla fall in till mötet med doktorn.  Det blev ett bra möte, där Mamma kände att hon fick svar på de frågor hon hade.  Kanske inte riktigt de svar som vi febrilt hoppas på, men i alla fall en ny vinkel i hennes behandling som hon inte skulle ha fått om vi inte hade gjort den här resan.  Doktorn ansåg att den version av cellgifter som hon får nu har slutat fungera på hennes kropp - ehhh, ja en sån bagatell kan ju vara bra att veta!  Så hon beordrade en ny sorts cellgiftsbehandling som tumören förhoppningsvis ska svara bättre på.  Mamma är schemalagd för behandlingar i morgon och på tisdag.  Doktorn avslutade med att klappa Mamma på kinden och sa att med hennes pigga ögon och energifyllda personlighet hoppades hon att allt skulle gå bra - för det är du värd!  Med en klump i halsen skakade jag hand och vi gick därifrån.

Då vi ändå var i Umeå passade vi på att gå på stan i ett par timmar och åt lunch på en båt nere vid Ume-älv.  Innan det var dax att åka hemåt skulle vi absolut in på Jula och köpa en spade, för Mamma hade sett så fina lupiner i skogen på vägen upp och ville stanna och ta med sig några på vägen hem...  Hahaha - vad jag inte gör för min Mamma!

Om det kom någon bil så satte jag mig ner på huk, så de trodde nog att jag satt och kissade helt öppet.  Men det kändes nästan värdigare att jag satt och kissade i vägrenen än att gräva upp blommor... :)

Vi hann också med en liten avstickare till en jättefin kyrka (som jag inte kommer ihåg vad den heter nu)

där vi tog oss en riktigt svensk fikapaus i bilen.

Det var härligt att få drygt en dag för oss själva, bara Mamma och jag.  Och även om jag inte tycker om omständigheterna till varför Mamma säger det så får jag hålla med om att det kan vara bra att "man blir påmind om att leva livet här och nu!"