Kan aldrig ha åkt längdskidor...

Läste precis detta på www.Health.com om att bränna lite extra kalorier när man promenerar:

Here’s how to boost your calorie-burn big time—without much extra effort.

Get some poles
Using Nordic poles torches an average 20 percent more calories by engaging the muscles in your upper body and torso, says Mark Fenton, author of The Complete Guide to Walking. Plant the pole firmly at a 45-degree angle behind you, then push back forcefully against the ground to propel yourself forward.


Håller helt med om att stavar är bra - men denna man kan väl aldrig ha åkt längdskidor?!?  Placera staven i en 45 graders vinkel bakom dig och tryck dig framåt???  Man ska väl ändå använda stavarna som en vanlig armrörelse, eller?  Sedan kan man ju trycka ifrån lite extra för att träna armarna.

Ojojoj, jag kan bara se hippa Amerikanare som ska prova denna "nya" fluga när de går och puttar sig framåt på gatan...  Jag lovar att ha kameran redo... :)

Kram!

Adoptera en familj till jul

Blev inspirerad av en mamma på Svenska Skolan att donera till jul.

Hittade en organisation där man kan "adoptera" en familj till julen och ge dem julklappar och mat som de inte har råd att köpa själva.  Jag har inte fått något svar från dem än, men jag hoppas verkligen att vi kommer kunna göra detta.  Jag vill verkligen att mina barn ska växa upp och lära sig att alla inte har samma förutsättningar, men att vi har möjlighet att hjälpa varandra med rätt så enkla medel...

Fick lite Karl-Bertil Jonsson - känsla där... :)

Kram!

Torsdagsmys!

Mmmmm - nymoppade golv, pasta och köttfärssås med getost, ett glas rött och glass i små söta portionsstorlekar... mysig torsdagskväll med barnen! :)

Mina små medhjälpare...

Söta barn hasar fram på handdukar så de inte lämnar fotavtryck på blöta golv... :)

Älskar getost! ...och vin!

Ollie och hans trogna vän Zoe, våran 12-åriga schäfer.
Undrar varför hon alltid tigger från honom...

Hmmm, ja just det...

 Kram!

Beredd för en jordbävning!!!

Det är intressant vad som blir ens vardag.  Jag har bott i Kalifornien i 14 år och här är det mesta anpassat för om det skulle bli en jordbävning.  Det finns sällan uttag för taklampor i husen.  Om man vill ha en taklampa så brukar elektrikern få dra det speciellt.  "Receding lights" är vanliga - dvs. lampor som sitter inne i taket.  Varmvattenberedare bör vara fastskruvade i golvet och skåp och bokhyllor etc. bör vara förankrade till väggen.  Man hänger aldrig hyllor eller tyngre tavlor ovanför sängarna och blomkrukor på pedistaler är nog ingen höjdare här...

Det roliga är att man blir så van att tänka så, utan att direkt tänka på det.  När jag i somras skulle hjälpa min mamma att ställa i ordning för en auktion på hennes sommarkafe' så var det svårt för mig att bara stapla saker ovanpå varandra - helst om de var tyngre eller av glas - tänk om jorden skulle skaka till?  Självklart vet jag ju att risken är näst intill noll, men det blir bara på rutin...

Här har vi ju också emergency plans för nödsituationer på barnens skolor.  Alla barn måste ha ett emergency kit med vatten och mat så att de ska kunna vara okej på skolan i 3 dagar.  Vi har alla fyllt i formulär där man har skrivit upp 4-6 vuxna som är tillåtna att hämta upp våra barn i en nödsituation, så att de inte bara blir upphämtade av vem som helst.  Jag vet inte hur det är i Sverige nu, men jag kommer aldrig ihåg att min mamma fyllde i några såna papper...

Jag vet ju inte hur man skulle reagera om det blev en riktigt stor katastrof - jag har bara varit med om 6-7 jordbävningar där man har skakats om riktigt - men det känns ändå skönt att vara lite förberedd...


Kram!

Peppa, peppa, peppa

Skrev ju upp mig på en online kurs för mitt P.T. pluggande där jag skulle få en guide per vecka i 20 veckor för att peppa och sätta en timeline för mig själv.  Det stod att det kunde ta upp till 10 dagar innan man får sin första guide.  Jag har väntat och väntat, men inget har kommit.  Skickade sedan ett email till dem i måndags och fick idag till svars att jag är uppskriven på programmet och att mitt första mail var utskickat den 16:e november...  Vilket betyder att jag har missat 3 veckor!!!  Ja ja, killen var juste och skickade till slut alla 20 veckors guider till mig på en gång, så att jag har dem.  Jättebra - men nu kommer det ju inte kännas lika akut att jag måste plugga färdigt varje vecka innan nästa guide kommer...  Nu måste jag fortfarande motivera Mig Själv!!!

Kom igen nu, Erika!!!

Kram!

Det ska synas att man har ont!

Jaha, där är det!  Blåmärket på min höft som jag fick när jag cyklade mountainbike med Danny i torsdags...  Vaddå, tänker ni - det var väl inte så farligt?  Nej, just det - det är det som är problemet!  Det här lilla knäppa blåmärket gör jätteont!  Speciellt när jag rullar över på det på natten.  Jag önskar att det var stort och svart och att det riktigt syntes hur ont det gör!!! När vi satt i bilen efter cykelturen kollade jag mina knän och armbågar... inga skrapsår - inget blod.  Det såg bara ut som om jag var lite torr och narig!  Om jag ska ha ont så vill jag ju att det ska synas - som en tuff, hård mountainbike-tjej!  Inte som nån blek, narig, ömklig tjej som ser ut som om jag bara glömt att smörja in mig... ;)

Kram!

Vad är det värt?

Jaha, så var vi där igen...
När mina svärföräldrar åkte igår så kommer åter igen tankarna om vad det är värt för oss att bo så långt ifrån familjen...

De senaste åren har Danny och jag konstant frågat oss denna fråga och även aktivt sökt efter något som skulle passa oss bättre.  Danny har två bröder som båda är gifta och har två barn.  Den äldre bor bara några kvarter från föräldrarna och den yngre ca 2 timmar därifrån.  Familjen är tight och när vi träffas och umgås är det verkligen hjärtligt - både för oss vuxna och för barnen...  Vi förstår att alla har sina egna liv och att det kanske inte blir att man umgås så mycket med varandra även om man bor närmare varann, men det kan ju inte bli längre mellan gångerna än vad det är nu...

När Danny blev erbjuden sitt jobb som han har varit på i 4 månader nu så kändes det väldigt skönt att äntligen ha en plan.  Att veta att vi kommer att vara här i några år till och att vi ekonomiskt inte behöver oroa oss.  Vi visste att det skulle bli långa dagar, men vi kunde inte riktigt förespå hur det skulle påverka familjen...  Han sticker normalt till jobbet innan barnen har vaknat och kommer hem när de är i sängs. Den som har haft det tuffast med alla förändringar är Skyler.  Hon har ju samtidigt börjat första klass med en lärare som sätter höga förväntningar på sina elever.  Hon är en väldigt bra lärare, med diciplin i klassrummet, men för en flicka som Skyler som naturligt sätter höga krav på sig själv har vi nästan fått tona ner det här hemma - allt behöver inte vara så perfekt...  Danny får dåligt samvete när Skyler visar tendenser av separationsångest och säger att hon ALDRIG får umgås med oss föräldrar - han önskar att han kunde vara där för henne mer.

På helgerna när vi är hemma blir det också svårt.  Barnen vill ha Dannys uppmärksamhet.  Jag vill ha Dannys uppmärksamhet.  Han vill självklart umgås med oss, men behöver också lite egentid med surfing eller cykling eller bara att få vara...

Så den ständiga frågan är - vad är det värt???  Dannys föräldrar har varit här i 10 dagar och för honom känns det inte som om han fick träffa dem alls...  Så kan man ju inte ha det!  Danny jobbar ju så här hårt för familjen - men om han inte kan vara delaktig och känner att han missar saker i barnens liv så finns det ju inga pengar i världen som kan ersätta det...

Ovissheten för framtiden bara växer...

Kram!