Nu kan jag skriva HALV MARATONLÖPARE på min resumé!!!!

Gissa vem som sprang ett HALVT MARATON idag????  Jag, jag, jaaaaag!!!!!!  Hahahaha - jag är sååå stolt över mig själv!  Jag har aldrig tidigare tagit mig till 10 km ens - och idag sprang jag drygt 21 km! :D

Min väninna Christy hade registrerat sig för att springa Surfcity Half Marathon och min andra vän'Ronny sa för en vecka sedan att det borde vi också göra!  Jag ignorerade honom de första dagarna av veckan, så att han bara skulle glömma det... ;)  I tisdags fick jag en blåskatarr och har gått på medicin tills i fredags. :s  (därför har jag inte tränat på hela veckan).  Men det där lilla fröet som Ronny planterade i min hjärna har legat och grott och igår kände jag mig mycket bättre och tänkte att vad fasen har jag att förlora?!  När ska jag någonsin springa detta lopp igen?  Ja, nästa år kanske - men man vet aldrig vad som händer mellan nu och då.

Jag och Christy klev upp 05:15 i morse medan våra familjer sov sött.  Jag laddade med fullkornsbröd, jordnötssmör, kanel och hackade mandlar, min standardkopp Earl Grey tea och massor med vatten.

Pigga, fräscha och redo för vårt lopp! :)

Ronny mötte upp utanför Hilton Hotel i Huntington Beach där det var en otrolig stämning nere på Pacific Coast Highway.  Jag har hört att ca 22 000 personer sprang idag - det var så himla mycket folk i starten!  Kl. 07:45 startade de första löparna och några minuter senare var det våran tur.  De första kilometrarna kände jag mig i superform, men vid 5 km började diafragman att krampa.  Jag och Ronny lugnade ner tempot och jag försökte djupandas så mycket jag kunde - efter en stund började det släppa pö om pö.  Det var en skön känsla att springa förbi 10 km - då hade jag redan nått mitt mål om min längsta löprunda! :)  Vid 9 miles (14.5 km) började min vänstra vad att krampa och jag var tvungen att stanna till och stretcha lite.  Stackars Ronny hade lätt kunnat springa vidare, men stannade med mig - fast det var ju han som drog in mig i detta, så det får han ta...

Vid slutet av loppet var båda vaderna och utsidan av knät så tighta att det inte kändes som om de skulle kunna röra på sig mer.  Jag försökte tänka på att låta höfterna leda och bara låta benen hänga med.  När vi hade tre trafikljus kvar till målgång sa Ronny "kom igen, du har fött 3 barn - nu tar vi ett trafikljus per barn..."  När vi kom vid målgången stod våra familjer där och hejade på - men jag missade Danny - och han missade mig...  Han hade suttit med kameran redo i 30 minuter och så blev det inget actionfoto...  Jaja, det är inte hela världen...  Det viktigaste är att jag klarade det!!!

Actionfoto på andra i alla fall!

Lite lätt nöjd!!! :D

Ronny och Jag!

Min fina medalj!

Vilken fantastisk känsla! :D
Kram!