Sedan vi lämnade Kalifornien och flyttade hit till Virginia har vi bara haft en bil i familjen. I Sverige skulle man kunna tycka att det inte vore sånt stort problem, men här i de flesta städer i USA kan man i stort sätt inte leva utan bil. När Danny jobbade för bussbolaget i Orange County för 12-13 år sedan så skulle han ta bussen till jobbet en dag, för att se hur systemet funkade. Vad som normalt tog honom 20 minuter med bil, tog honom över 3 timmar med olika bussar för att komma fram! Här där vi bor nu finns det inte ens någon busservice...
Dannys föräldrar har varit jättebussiga och lånat ut en av deras bilar till oss de senaste månaderna, men till slut har det nästan känts pinsamt att köra upp till deras hus i deras bil dag ut och dag in.
Danny har letat efter en liten behändig bil för att köra till och från jobbet i. Något som är billigare i drift än vår Lexus SUV som vi kör familjen i. Han fastnade för Toyota Prius och har i flera veckor sökt bra deals på nätet. I förra veckan var vi iväg och provkörde ett par och jag satt tyst bredvid och försökte hålla med när Danny försökte hitta allt positivt om bilen. En Prius är ju säkert en jättebra bil, men när jag tänker tillbaks på vår bilägarhistorik så är det rätt enkelt att räkna ut vilken av bilarna som skulle ha plockats bort ur Magnus och Brasses Latjo-lajban-låda! Den hör liksom inte riktigt ihop med de andra...När Danny väl insåg detta själv så gick bilköpet mycket fortare. Igår stack han iväg för att provköra en Mercedes och ringde någon timma senare och berättade att vi var bilägare! Bilen såldes av en dealer som var ca 1.5 timmar härifrån och eftersom vi alla var spända på att få se nya bilen packade vi upp barnen och hundarna i bilen vid 20:30-tiden för att åka och hämta den. Nu har vi precis varit ute på en liten söndagstur med familjen, så att jag skulle få köra den också. Min kommentar var att en Prius hade nog varit bra den också, men jag hade nog inte kört omkring med samma leende på läpparna! :)
Kram!
