6-årstrots!??!

Varför har jag aldrig hört talas om 6-årstrots tidigare???  Även kallad lilla tonåren...  Det förklarar så himla mycket i mitt liv just nu!!!  Det är tur att man har en Mamma som läste barnpsykologi en gång i tiden, för jag höll på att bli alldeles tokig!  Porter är världens goaste, omtänksammaste kille, men på sista tiden har han varit som förbytt.  Han bråkar och irriterar de andra och ignorerar totalt allt jag säger.  Tack och lov är han inte fysiskt bråkig och skrikig, men jag kan se hur det bara kryper i kroppen på honom när han kommer hem från att ha betett sig exemplariskt i skolan.  Lilla tonåren - han är ju precis som en tonåring, som liksom inte ens hör vad föräldrarna säger!  Jag tänkte seriöst härom dagen om han måste gå till doktorn och kolla hörseln - eller i alla fall köra en liten revaxör-kur! :)

Skyler gick nog aldrig igenom någon 6-årstrots...  Eller så kanske det kan förklara andra saker som hon upplevde.  Jag ska inte börja analysera för mycket, men hon hade ju också så mycket känslor som inte varit där förrut.  Separationsångest på skolan eller nästan panikångest över om saker var förändrade i hennes värld t.ex. när hennes gymnastiklärare var sjuk och hon fick en annan, eller när de hade flyttat om bänkarna i klassrummet.  Känslor som nu, ett år senare, verkar vara obefintliga.

Jag läste ett inlägg igår som jag tycker stämmer så mycket med hur mitt liv ser ut just nu.  Det är på engelska men kan vara värt att läsa : http://www.huffingtonpost.com/mobileweb/glennon-melton/dont-carpe-diem_b_1206346.html 

Det är de små stunderna man får glädjas över som en småbarnsförälder - Carpe Diem - eller fånga dagen känns lite väl mycket när man är mitt uppe i uppfostran och vardagliga kriser...

Kram!