Varning för överfall...

Jag har haft svårt att släppa en sak som hände i fredags när jag hämtade Skyler från skolan...

Jag är en sån mamma som nästan är löjligt överbeskyddande med mina barn.  De ska hålla handen när vi går över gatan och gå nära mig när vi är ute någonstans.  Är vi i parken säger jag alltid att om inte ni kan se mig, så kan inte jag se er - och det är inte okej...  Jag har pratat med Skyler och Porter åtaliga gånger om vad de ska göra om någon de inte känner skulle ta dem i armen eller försöka få med sig dem på något sätt.  De vet att då gäller inga andra regler om att uppföra sig - det är bara att skrika och sparkas och slåss så mycket de kan.  Våra vänner har ett kodord för sina barn, så att när någon annan än deras föräldrar hämtar dem från skolan så ska de kunna de hemliga kodordet - annars ska barnen inte gå med dem - oavsett om det är grannar eller släktingar eller någon de känner.

I fredags hade jag med mig pojkarna som vanligt när jag hämtade upp Skyler.  Jag såg att Oliver gick bort mot en av byggnaderna med sin kompis Cora - inga problem tänker jag, de var ju bara ca 15 meter bort...  Jag böjer mig ner för att stoppa Skylers mapp i hennes ryggsäck och när jag tittar upp så är Oliver borta!  Jag började leta bakom byggnaden där pojkarna brukar leka i buskarna - ingen Ollie...  Jag sa till några andra mammor att jag inte kunde se honom och gick bort till Skylers klassrum ifall han hade gått tillbaks dit - han var inte där...  Jag kollade toaletterna, Porters klassrum, lekplatsen, men han var helt borta!  Vid skolupphämtningen är det mycket folk och massvis med bilar - och vid det här laget har jag panik!  Jag har Porter gnällandes i hasorna för att han inte hinner med och Skyler gråter och säger "tänk om vi har tappat bort honom för alltid..."  Inte direkt läget att ta den diskussionen - jag bara bet ihop och fortsatte leta...  Efter kanske 5 minuters letande (som kändes som timmar) ringer min telefon - det var min väninna Vera - hon hade Oliver!!!  Min andra kompis Andrea (från Sverige) hade hittat honom lekandes vid ett hus 150 meter bort från skolan!!! Han var inte det minsta orolig och när hon frågade var mamma var så pekade han bara mot skolan.  Han är så vänlig mot alla och känner sig så hemma i de området då vi ibland går den vägen upp till 4 gånger per dag.  Jag får bara sån panik då jag tänker på alla möjliga saker som hade kunnat hända!!!

Nu kanske ni tycker att jag är lite löjlig då allting faktiskt ordnade sig.  Hur många barn kommer inte bort från sina föräldrar någon gång?  Jag inser ju att det var ännu en läxa i min stora kappsäck av lärdomar som jag bär på ryggen.  Och jag tackar alla mina skyddsänglar för att de vaktar över oss!  Men nu när jag äntligen börjar kunna slappna av och lägga allt bakom mig så fick vi detta meddelande på telefonsvararen idag:

Snabb övesättning:  En highschool flicka som gick hem ifrån skolan igår eftermiddag blev påhoppad av en okänd man.  Hon lyckades slå sig loss, men de varnar för att det kan hända igen.  Speciellt eftersom det var så aggressivt, mitt på blanka dagen...  Se till att ni har fullständig koll på era barn...

Fy fasen - vad är det med människor egentligen?!?  Att man ens ska behöva oroa sig över sånt här!!!