Okej, så det var det här jag ville skriva om igår kväll, men inte fick till det...
Jag kan ju inte sticka under stol med att det har varit jobbigt och frustrerande när Mamma har varit dålig. Självklart blir man orolig när blod- och levervärderna inte har gått ner men det går ju inte att gräma ner sig över det, för då blir man ju tokig. Visst har jag stunder då jag blir förbannad eller behöver gråta ut, men tack och lov har jag ärvt en positiv insikt till livet och känner att man måste kunna ha kul och fortsätta leva fullt ut!
Den här helgen som var så upplevde både jag och Mamma på olika håll något nytt som tvingade oss att tänja på ramarna...
Som ni kanske har läst tidigare så hade ju Mamma anmält sig till en munspelskurs (!) Nu var det inte nog med folk anmälda så att kursen blev inställd, men Mammas barndomskamrat som är vän med instruktören anordnade istället en 2 timmars privatlektion med denne riksspelmannen, John Erik Hammarberg (!!!) Hahaha - helt fantastiskt! Mamma meddelade den stackars spelmannen, som själv inte använder några noter, att hon inte har ett musikaliskt öra och inte kan spela på gehör, utan att han måste lära henne att spela rent tekniskt. De satt och spelade och klurade i ett par timmar och till slut hade Mamma skrivit ner "Blinka lilla stjärna" och "Ja, må han leva" med nummer, tecken och om det skulle blåsas in eller ut. När hon satt där och tragglade så funderade jag på om jag själv skulle ha gjort detsamma (troligtvis inte) och insåg vad mycket man går miste om bara för att det ligger utanför ens normala gränser. Vad har vi egentligen att förlora?
Mamma hade jättekul och övar nu flitigt på sitt munspelande.
Jag, å andra sidan gick en kurs i något som heter Quantum Touch. Det är en healingform som baseras på att allt och alla består av energi och kan därför påverkas av varandras energi. Jag tyckte att allt detta lät väldigt intressant, men var samtidigt skeptisk till hur mycket man verkligen kan påverka varandra genom intuition, tanke och kroppskontakt. -Det visade sig, väldigt mycket! Efter första dagen var jag helt slut. Mina muskler i nacken och ryggen kändes som om jag hade fått en riktig djupmassage, vilket var helt ofattbart då de andra deltagarna bara hade lagt sina händer på mig och förflyttat energi mellan oss. Det var många oförklarliga, stärkande upplevelser och jag är motiverad att fortsätta praktisera och fördjupa mig i detta. Om ni tycker att jag har flummat till fullständigt så behöver ni inte vara alltför oroliga. Om man genom tankar eller kroppskontakt försöker att få en annan människa att må bättre - vare sig det funkar eller inte - vad har vi egentligen att förlora?
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att utmana mig själv lite mer och jag uppmanar er att göra detsamma! Att kanske en gång i veckan eller månaden uppleva något nytt. Jag vet redan vad min nästa grej ska vara, men det berättar jag inte ännu för jag måste fråga någon om hjälp först... ;)
Kram!
