Och så kommer en kväll som i kväll där jag blir påmind om att ibland behöver barnen bara hållas och kramas och ligga sådär nära så man nästan flyter ihop.
Alla tre hade tagit över vår säng ikväll. Porter kände sig mörkrädd, vilket gjorde Oliver otrygg och så "partyprinsessan" som vi har kallat Skyler sen födseln, som skulle kunna vara uppe hela natten! Efter flera uppmaningar att "nu måste ni verkligen vara tysta och sova" så gick jag in och la mig i sängen med dem. Porter somnade på två röda... Oliver ville att jag skulle sjunga och tog sig igenom en vers av Visa i Midsommartid men snarkade redan vid första versen av Balladen om Fredrik Åkare. Dessa har varit barnens godnattsånger sen de var nyfödda och jag börjar undra om det är lämpligt att sjunga om en äldre man som förför en 16-åring medan barnen vaggas till sömns? Men jaja, värre saker hör de redan på skolgården, så... Och så har den sån bra tonart för mig. Vaggvisor funkar bäst om de får något melankoliskt över sig tycker jag. Vi skippade den vanliga uppföljaren, Summertime och gick direkt på Trollmors Vaggsång. Kan kanske tyckas lite infantil jämfört med de andra sångerna i repertoaren, men min mamma sjöng alltid den för barnen... om och om och om igen... Och den blev långsammare och tystare för varje vers -och barnen somnade alltid! Inte ens en partyprinsessa kan kämpa emot de blytunga ögonlocken som följer "ho aj aj aj aj buff..." -Ikväll var inget undantag!
Från vad som såg ut att bli en lång, utdragen nattning till alla tre änglar sovandes på bara några minuter - aahhhhh, underbart!
Det är såna gånger det slår mig att tänk att JAG är deras trygghet! Jag vet ju känslan själv... att t.o.m. som vuxen, när jag och mamma hade varit ifrån varandra en längre tid, stå och krama varandra tills våra andetag och hjärtan synkroniserades. Att bara stå... länge... och känna sig så trygg... Det är så viktigt att få ha den känslan tycker jag.
Även fast ett av mina favoritmotiv är när barnen sover, så lyckas jag inte hitta någon bild på dem alla tre, just nu - jag får göra ett kollage senare...
Därför får det bli en bild med lite mer action från en annan dag då vi också bara var... åt glass till lunch och hade skoj med photo booth på datorn... :)
Så sant så sant. Just den känslan, den känslan när ens hjärtan slår som ett. Även om jag bara har ett barn är nog känslan exakt densamma varken mer eller mindre. Min tjej sover med mig i dubbelsängen. Alltid. Vi har pratat om att hon kanske skulle sova i sin egna säng i sitt rum men då säger hon: -"Varför det mamma? Det är ju så myyyyyysigt!" Och hon har ju rätt. Jag bestämde redan innan jag fick barn att aldrig läsa saga för att barnet ska somna till det, inte var att jag är mot att läsa för sina barn utan mer för att jag ville att hon skulle kunna vara trygg och somna utan att det blev ett krav på ändlöst läsande. Däremot har jag sjungit samma sång varje kväll. En egen version på "Somna in, lilla vän... mammas goa Filippa.... och sedan har jag vävt in alla våra vänner, deras föräldrar, deras husdjur och alla nära kära i våra liv som inte funnits med oss här i Skåne. Ett sätt för mig och även henne att bibehålla kontakten med dem som är viktiga för mig och dem som jag blev tvungen lämna iom flytten till Skåne. Den sången ber hon fortfarande om och nu fyller hon själv i med nya bebisar som fötts, nya husdjur. Precis som du är jag säker på att även hon kommer att sjunga denna sång för sina barn. Känslan att vara sitt barns Trygghet är ointagligt stor! Att skeda till våra hjärtan synkas och den lilla handen blir tung och andhämtningen fridfull. Den känslan är SÅ stor! Kärlek Ikko till dig o dina kids som du ger av detta
SvaraRaderaTACK - vad fint, Eva!!! Du vet ju att jag ser såna starka paraleller mellan dig och Filippas relation och mig och min mammas. ... och ännu mer blir det när du skriver såhär! Kram på dig!
Radera