Ska jag bara öppna dörren till klassrummet och kicka in honom???

Har haft tankar på att starta upp en ny blogg om vårt liv tillbaka i Kalifornien, men med all flytt och stoj har det inte blivit av såhär långt och idag känner jag att jag bara behöver skriva av mig...  Så då fortsätter vi på den här sidan istället...

Måndagsmorgon och helgen har varit fantastisk med strandhäng och firande av Skylers födelsedag.  Morgonen gick bra... frukost... packa lunchen... ryggsäcken...  Men hela tiden ligger ett orosmoln och trycker under ytan och jag försöker göra allt så glatt och lätt som möjligt för att Oliver inte ska tänka på sin skoldag framför sig.  Det var så mitt upplägg var idag.  I onsdags var planen att visualisera dagen framför oss och tänka oss in i hur bra allting skulle gå under dagens gång... Det funkade inte.  Den dagen tog jag faktiskt med Oliver hem och lovade dyrt och hederligt att det ALDRIG kommer hända igen!  Jag ville bara att han skulle känna att jag faktiskt tar hans känslor på allvar och att han kan lita på att jag är där för honom.

Idag var vi såååå nära... Barnen möts upp på skolgården i respektive klasser och sedan kommer lärarna och hämtar dem.  Vi kom hela vägen fram till skolgården och sedan behövde Porter hjälp med ett skosnöre!!!  Jä@*#r - det var det som bromsade upp hela vårt momentum!  Oliver stod bredvid och berättade hur ont han började få i hakan.  Jag försökte vifta bort det med att han spände käkarna.  Det onda spred sig nu ner mot halsen och han började gråta och kunde inte förstå hur jag inte kunde bry mig om hans smärta.  Jag försökte förklara för honom att det onda var för att han försökte hålla inne med gråten och att jag visste precis hur ont det gjorde och att om han gick till sin klass och tänkte på annat skulle det försvinna.  Nu spred sig smärtan till huvudet och hjärtat och Olivers lärare har hämtat upp resten av klassen och gått vidare till klassrummet.  Till hennes försvar tror jag inte att hon såg oss.  Jag försöker övertyga Ollie att han inte är sjuk utan att detta är fullt normalt när man är nervös och ledsen och att inget blir bättre av att inte gå till sitt klassrum...

(Jag menar inte att vara utelämnande med att lägga ut video på när han är ledsen, men det ger sånt eftertryck på hur han känner...)

Pratar med mannen, vänner och personalen på skolan och får känslan av att de tycker att jag är för vek... att jag inte är tuff nog... Men vad fasen ska jag göra då?  Ska jag bara öppna dörren till klassrummet och kicka in honom???  Jag saknar just nu alla fantastiska fritidspedagoger från skolorna i Sverige!  Fattar ni vilken tillgång ni är och hur ni hjälper, stöttar och finns till hands för barnen och inte minst lärarna i skolan?!?  I morse kände jag mig helt utelämnad.  Det finns ingen annan personal vid klassrummet.  Jag tog Oliver till kontoret där sekreterarna lät oss sitta och vänta in biträdande rektorn som sedan skulle ta hand om honom.  Han är jättejuste och lugnande och sa att Oliver kunde sitta på hans kontor medan han höll på med lite pappersarbete, så skulle han ta med honom till klassrummet senare.  Jag önskar bara att det fanns stöd innan allt har blivit så stort...
  
Problemet - och styrkan - med Oliver är att han verkligen kan uttrycka sig så väl.  Han sätter verkligen ord på sina känslor.  "Näe, jag kan inte påverka stress. Det känns som en sjukdom som sätter på någonting... som en lampa i mitt huvud som börjar skina så det gör jätteont och känns som om jag har feber..."  Jamen, vad säger man till det?



Jag vet, jag vet, jag vet att allt kommer bli bra, men man känner sig bara så himla hjälplös när ens barn inte känner sig tryggt...

...Och nu ringde mannen och var allvarligt förstående och jättegullig och försökte hitta lösningar på problemet, så nu blev jag gråtfärdig och på riktigt vek!!!  Det var bättre när jag fick vara arg på honom! ;)

Nu ska jag åka och prata med dem på kontoret igen, så att vi får någon lösning inför morgondagens avsläppning - för såhär kan vi inte hålla på...

Mormor sa åt mig att inte hälsa på...

... och jag ÄLSKAR det!!!  :)

Idag ska jag åka och hälsa på Mormor och Moffen i deras nya hem på ålderdomshemmet.  De flyttade in för ungefär 2 veckor sedan och jag har inte lyckats tagit mig iväg än.  Självklart har det varit mycket funderingar om att lämna huset som de bott i i så många år.  Moffen har ju i stort sett bott på samma ställe i hela sitt 96 åriga liv!!!  Tack å lov har det visat sig att flytten till ålderdomshemmet har varit helt fantastiskt.  De har mycket större möjligheter att komma ut, de får hjälp från personalen hur snabbt som helst och det händer saker hela tiden.  :)

Det enda problemet för mig är att det är aldrig någon som svarar telefonen när jag ringer!  Haha - de är upptagna med så mycket!  Fredagen för två veckor sen höll jag på att ringa hela dagen och fick inte tag på Mormor.  När jag väl pratade med henne på lördagen så berättade hon att de hade firat nån som fyllde år... sedan hade hon gått på en massa promenader på gångvägarna runtomkring... och på kvällen hade de haft fredagsmys (!) med lammfärsbiffar och vin!!!

När jag nu tänkte hälsa på henne i fredags som var, bad hon mig fint att kanske jag inte skulle komma och hälsa på just den dagen - för de skulle ha BINGO just då och hon hade sett så fram emot det!  Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad av att Mormor sa åt mig att inte hälsa på!  Men visst är det fantastiskt?  Precis såhär ska ett ålderdomshem vara tycker jag och jag ser så fram emot att åka dit idag!

Jag lägger med ett litet kort på Momma som jag tycker är så härligt!  När vi hälsade på dem sist, så satt hon såhär uppslängd på soffan, mer som en tonåring än en snart 94-åring.  Jag försökte smyga mig på och ta kort, men hon skyndade att räta upp sig och sa att du kan väl inte ta kort på mig med fötterna på soffan!  Hon gick med på att pose:a för mig igen, då det var det som var så skönt...

Andas ut...

Ahhhh.... Deklarationen är inlämnad och det känns så himla skönt!!!

Jag var lite osäker till en början om jag skulle kunna deklarera själv...  med min enskilda firma och avdrag och sånt.  Jag är 41 år och har aldrig deklarerat själv i hela mitt liv!  Jag har nästan aldrig varit i Sverige under deklarationstider och även då jag har haft inkomst från Sverige så har det varit en enkel självdeklaration som min mamma alltid tog hand om.  Det är såna här gånger jag känner mig lite handikappad i samhället.  Men nu har jag fixat det!!!  Från att ha varit ett jättestort projekt i mina ögon har jag betat av punkt för punkt... googlat i massor och bara ett litet samtal till Skylers bästis pappa, som jobbar med sånt här - och jag känner att jag har lärt mig riktigt mycket!  Det är så stärkande när man övervinner sig själv på nåt sätt.  :)

Nu ska jag fira.... med att ta itu med alla nytvättade kläder som jag har ignorerat i ett par dar...

Familjen Benninghoff kommer vara lite extra skrynkliga några dagar framöver - men vad gör väl det?!

Only the best!

Jag städar upp i stugan efter gårdagens fredagsmys och reflekterar över hur stolt min mamma skulle vara.  

Den första mammareaktionen när barnen tog fram tårtfat och kristallskålar till chips och kakor var ju såklart... ja just det - en mammareaktion!  Kan de inte ta något som inte är så ömtåligt?... måste de ha ett stort tårtfat till 5 kakor?...  ska de verkligen dricka saft ur de handmålade glasen?... 😳  JA de ska de faktiskt!

När mamma köpte den här stugan flyttade hon från en familjegård där jag var femte generationen där. Som ni förstår så var det rejäl downsizing och det var viktigt för mamma att bara behålla saker som verkligen betydde något för henne. I stugan finns det inga vardagsglas. Barnen dricker mjölk ur vinglas och påminner oss om hur mormor sa att varje dag ska va en fest!  Det är så härligt att de får det med sig och jag hoppas att jag med mina mammareaktioner inte tar det ur dem!  Som en liten påminnelse lät mamma sin vän Rita texta på murstocken vad hennes morbror i London alltid sa till henne - "Only the best, Monica... Only the best!"

💕💕💕

Soligare än soligast Påsklov!!! :)

Tillbaka i stan efter en underbar påskhelg i stugan!!!
Vi åkte dit i fredags och har bara slappat och myst i några dagar.  I söndags åkte vi skidor i Vemdalen.  Det fanns ganska bra med snö kvar, men det var varmt i luften och ganska smörigt i backarna.  Jag skulle gissa att det här blev sista dagen i fjällen för oss för den här säsongen.  Under normala omständigheter brukar det här vara veckan då Jämtlänningarna tar ut det sista av skidåkningen och njuter för fullt av vårvintern.  Nu sitter jag här i shorts och sportbh och solar medan pojkarna spelar fotboll på gräsmattan.

Känns inte helt fel, ändå - den här kroppen kan behöva lite sol på sig!!!  Vi har bokat vår resa till USA till sommaren och det är bäst att börja grunda på solbrännan så mycket jag kan i förväg!  ;)  Förra året var jag ju så fokuserad på att smörja in barnen med solskyddsfaktor hela dagen och brände mig själv mer än jag nånsin gjort i hela mitt liv!

Den här veckan är det alltså påsklov för barnen och såhär lär jag inte få sitta varenda dag...  Imorgon har jag lovat Porter att vi ska åka till skateboardrampen nere i stan.  Jag tror jag måste ut och smygträna min longboard ikväll - det är alldeles för länge sen vi åkte skateboard.  Jag saknar det lite, då vi åkte jämt i Kalifornien.


Good times!  :)

Från snor till ekologiska matvaror...

 Här ligger jag och känner mig riktigt skruttig i världens förkylning!!!

Jag som tycker att jag har klarat mig så bra i vinter - och nu när vårsolen börjar värma skönt så ligger jag inne på soffan och tycker synd om mig själv.  Kepsen åkte på i morse då jag skulle släppa av barnen, för att skyla rödnäsan, hängiga ögon och en härlig finne på kinden som passade på att komma såhär lägligt när man mår som bäst!  ... Åsså PMS och kramp i magen på det...  så joråsåatt...

I helgen ska jag åka till Sundsvall på gymnastikutbildning och det känns ju sådär just nu.  Jag försöker kurera mig med allt stärkande som jag har hemma.  Självklart dricker jag litervis med varmt vatten med ingefära, honung och citron.  Jag har även tagit Fitline-pulver, kollodialt silver, apelsiner, granatäpple, gurkmeja på äggröran som jag även överöste med Sambal Garlic-sås för att skrämma ut förkylningen ur kroppen!  Tänkte kanske inhandla sushi till lunch och blanda ihop en riktig wasabiröra för att rensa bihålorna!  Bort, bort, BORT säger jag!!!  Jag blir så himla otålig när jag blir sjuk!

Jag började fundera på att såhär gör vi ju nästan alla när vi börjar bli förkylda.  Om någon hintar att den är sjuk på Facebook så rasar det ju alltid in en massa huskurer för hur man ska må bättre fort.  Så någonstans måste vi ju ändå tro på kroppens förmåga att läka sig själv bara den får nog med - och rätt - näring att göra det?  Men de flesta glömmer nog bort det när vi känner oss friska och starka?  Jag läste i morse om en familj som undvek socker i ett år och hur det påverkade deras hälsa - alltså på riktigt, de kollade all näringsinformation på produkter och insåg att t.o.m bordssalt hade socker i sig?!  Jag har inte undersökt detta faktum, men använder själv havssalt som tydligen ska vara rent.  Det pratas mycket om den tysta inflammationen i kroppen som i sin tur påverkar vilka sjukdomar vi får.  Jag har själv inte blivit helt övertygad om var vi får denna inflammation ifrån.  Vissa grupper säger att det är från kolhydrater (som i boken Grain Brain av David Perlmutter MD) och andra säger att det är från kött och animaliska produkter (som i filmen Forks over Knives) men med samma inflammationsteori.

Mina egna tankar i dagsläget - och jag förbehåller mig rätten att ändra mig (!) - är att dra ner på gluten och snabba kolhydrater i min familj.  Jag känner ändå inte att produkter med snabba kolhydrater är speciellt näringsrika och att det finns många andra alternativ.  Jag har inte gjort någon stor "overhaul" här hemma och rensat i skafferiet, men serverar för det mesta grönsaker, quinoa eller glutenfritt bovete till kött, fisk och kyckling.  Jag har även dragit ner på produkter som får mig att känna mig däst och landar som en klump i magen.  Dit hör potatis, pasta, ris och den stora boven i vårt hem... bröd!  Jag har börjat leta efter bra glutenfria brödrecept, då vi kör american-style och äter alldeles för mycket mackor i vår familj, men inte riktigt hittat något bra recept för att övertyga mannen och barnen...  Annars är det så rena produkter som möjligt som gäller.  All frukt och grönsaker ekologiskt.  Den stora matvaruaffären ICAMaxi i Östersund säljer numer enbart ekologiska bananer, för att det är vad kunden ville ha!  Mer sånt!!!  Vad gäller köttet vi äter så är det NÄSTAN alltid ekologiskt.  Vi försöker handla från lokala producenter och har även beställt direkt från bonden, genom www.gladalådan.se  Fast vi äter mest älgkött, då vi har frysen full med kött som vi köpt direkt från jägaren.  :)

... och så sitter jag här och snorar i alla fall!!!  Fast baciller kan man nog inte undvika helt - men förhoppningsvis hur kroppen ska kunna fighta dem!!!

WHAT???!!! Pulla min katt med en topps? Nej tack!

Hormonerna flödar här hemma - vår lilla Gucci har blivit könsmogen!  Hon vet knappt vad hon ska göra av sig själv och vad som händer i hennes kropp.  Hon går omkring och jamar högt - mest på kvällarna när vi försöker sova (!) - hon gosar med ALLT, sprätter med bakbenen och vänder upp rumpan helt beredd!  Jag känner mig nästan lite besvärad... min lilla kattunge!  ;)


Jag Googlade lite för att försöka hitta några tips på hur man kan underlätta det för henne.  Det enda jag hittade var följande...  och sen bestämde jag mig för att jag inte ville söka något mer!!!

WHAT???!!!  Pulla min katt med en topps? Nej tack!
Det påminner mig om när jag kontaktade en veterinär i Kalifornien för vår katt som vi hade då och hon sa:  "Jamen, man bör ju tömma analsäckarna en gång i månaden..."  Ehm...  Jag tycker nog att vi är ganska ansvariga djurägare, men det finns ju en viss gräns och för mig är den ganska klart dragen under svansroten...

Jag antar att vi bara måste låta det här ha sin gång - det är nog hunden som får lida mest!!!  Haha!

Färgning och stylning men ingen kärlek... ;)

Imorse hade jag lite extra tid över och bestämde mig för att färga håret.  Min bena var inte längre som en liten mysig skogsstig utan såg ut som värsta motorvägen rätt över skallen!  Och det är inte bara mörka rötter... av någon anledning börjar det nu mixas in lite gråa hår här och var också!  Såhär på våren tänkte jag att jag skulle ljusa upp kalufsen lite, så jag varvade med blonda slingor och ljusbruna slingor så att det inte skulle bli så hårda kontraster.

Jag klipper och färgar mitt hår själv för det mesta.  Och varje gång som färgen sitter i och jag ser hur håret drastiskt ändrar färg får jag en sån där isklump i magen och tänker att den här gången har jag verkligen totalsabbat håret!  Jag spelar upp skräckscenarior i mitt huvud medan jag sköljer ur håret och ser mig själv smyga in hos en av mina vänner som är hårfrisörskor med allt hår instoppat i en mössa för att fixa vad jag har förorsakat...  Haha - men än så länge har det gått rätt så bra!  Jag har inte ställt till något som jag hittills inte kunnat fixa själv!  :)  Väl färdig och rätt så nöjd lät jag håret självtorka.  Jag kramade i lite spray-in-balsam och tyckte att det var riktigt snyggt när mitt vanligtvis spikraka hår fick lite självfall.

Danny Facetimade från USA och jag svarade med ett leende... det första jag får höra är - "vad är det med där galna håret, håller du på att träna Sh'bam?!?"  Mmmhmm - NICE - så var man tillbaka till verkligheten igen!

What does a girl have to do to get some love around here???

Kommer inte ifatt...

Tänk att det känns som om jag aldrig kommer ifatt...  När livet börjar ordna upp sig litegrann så händer det alltid något som ändrar riktning på mina planer och tankar...  För det mesta tycker jag faktiskt att det är rätt spännande.  Jag har kommit att uppskatta hur fantastiskt livet kan te sig när man släpper kontrollen och hänger på - oftast så faller saker på sin plats på ett märkligt sätt.  Men ibland känns det jobbigt när saker inte går som man hoppats eller planerat och just nu är jag i en sån period.

lånat av: http://nykaerith.deviantart.com/

Jag avundas människor som kan sätta sig ner med en bok eller måla lite... eller kanske tar en kvällskurs i drejning.  Å vad jag skulle vilja ta en kurs i drejning!  Min mamma och jag gjorde det när jag var liten - tänk att få göra det med Skyler!  Men i dagsläget känns det bara som om det skulle generera extra stress.  När ska jag ha tid med det?
Och varje år tänker jag att NU ska jag plantera värsta trädgårdslandet!!!  Eller i alla fall några tomatplantor och fräscha örter och sånt...  - men jag lyckas aldrig få till det.  Danny bara skakar på huvudet när han ser mina frön och kärnor som jag sparar och hoppas på att plantera någon dag!  Visst förstår jag att jag är påverkad av att vi nu ska flytta igen för 6:e gången på 3 år, då huset vi hyr ska säljas (de andra 5 gångerna var från Kalifornien till Dannys föräldrar i Virginia, till annat hus i Virginia, till Mammas stuga i Hackås, till lägenhet på Frösön, till huset vi nu hyr) - och då är det svårt att få till någon grund att stå på... och svårt att så små frön...  ;)

Jag är självklart också påverkad av andra saker som pågår runt oss nu...  Dannys föräldrar med krämpor som känns lite oroväckande.  Hans pappa med ryggproblem som mer än troligt kommer att kräva en andra operation.  Och hans mamma som om 45 minuter kommer att genomgå en skiktröntgen med kontrastvätska på hjärtat, som hon haft problem med de senaste veckorna.  Det leder till mycket tankar...  Danny åker över till USA i morgon och stannar ett par veckor.

Jag bara hoppas att allt går bra och fortsätter att sortera i alla saker som vi på något sätt ändå lyckats samla på oss...

Var försiktig... var väldigt, väldigt försiktig...

... med vad du önskar dig - det kan bli verklighet!


Andningen är tung och skälvande.  Jag känner svettdroppar tränga fram och sakta rinna ner längs bröstet och där innanför bultar hjärtat med hårda snabba slag...  Det bränner i musklerna.  Rumpan... magen... ryggen... armar... axlar...  Hela kroppen har fått jobbat... njutit... ansträngt sig till total utmattning.  Jag är alldeles slut i kroppen...  sådär underbart skönt avslappnad som man bara kan bli efter... -snöskottning!!!

Aaaahhhh - jag önskade ju igår att vi skulle få ha vinter ett tag till och här är vi nu med ett nytt härligt snöfall och mer i prognosen!!!  Tänk att man kan bli så glad över lite mer snö.  Jag hoppas verkligen att det ligger kvar ett tag.  Vi Jämtar vet ju inte riktigt hur vi ska spendera påsklovet om det inte finns någon snö?!?

OCH jag har faktiskt njutit!  Jag och min granne pratade precis om vilken fantastisk helkroppsträning det är att skotta och hur knäppa vi är som njuter av det!  :)  Likaså pratade vi om pressen man kan känna om skottningen...  Ni som missade mitt inlägg om det från tidigare i vinter kan läsa det HÄR!

Försökte göra inlägget lite mer lockande då snöskottning inte direkt är det mest upphetsande som finns.  Men jag tror nog att jag lämnar sensuella romanskrivandet till de som kan!  Jag försökte t.o.m. göra googlesökningar på tung andning för att använda lite mer målande ord i språket, men det enda googleresultat jag fick var astmabesvär och krupp i spädbarn, och det lät ju inte speciellt sexigt!  ;)  - Å ni ser ju... jag hade inte ens en isbit för mitt foto utan fick ta en halvskitig istapp som hängde under bilen!  Hahaha!
Tar mig lite tillbaka till 80-talsplanscherna man hade på rummet med putiga läppar och isbitar!  :)  Hittade ingen sån på google heller, så det får bli vatten istället för is... -Men ni fattar?!

Cramming choreography into my distracted brain...

Every three months there is a new release for the different Les Mills classes that we offer at one of the gyms where I teach, and that time has arrived...  I am desperately trying to memorize 12 dances and 45 minutes of choreography before my class on Tuesday.  Things like this seemed to be a lot easier when I was a bit younger and didn't have kids literally hanging on me while trying to study the moves!!!

Yesterday, the weather wasn't all that great and I didn't mind spending the day dancing around in our living room.  Today, however, was a gorgeous day for outdoor activities and when Danny decided to take the kids downhill skiing, I couldn't not go!  We are so fortunate to have the local ski slopes not even a 10 minute drive from the city.  Just look at the view from the top of one of the slopes - with the lake, the islands and the mountains in the background!

Unfortunately spring has come about a whole month too early and the amazing skating trails that we normally have on the lake had to be closed down.  It is too long until summer and we are still hoping to enjoy some more winter activities before we pack away our equipment for this season.

For now, though - it's back to some more Sh'bam memorizing!!!

Att ligga sådär nära så man nästan flyter ihop...

Ibland slår det mig lite sådär extra vad fantastiskt det är att vara mamma!  Självklart är jag alltid tacksam över mina fina barn, men ofta blir dagarna så fyllda av viktiga och uppfostrande uppmaningar och diskussioner att jag blir trött på mig själv...  Inte så konstigt att de inte orkar lyssna!
Och så kommer en kväll som i kväll där jag blir påmind om att ibland behöver barnen bara hållas och kramas och ligga sådär nära så man nästan flyter ihop.
Alla tre hade tagit över vår säng ikväll.  Porter kände sig mörkrädd, vilket gjorde Oliver otrygg och så "partyprinsessan" som vi har kallat Skyler sen födseln, som skulle kunna vara uppe hela natten!  Efter flera uppmaningar att "nu måste ni verkligen vara tysta och sova" så gick jag in och la mig i sängen med dem.  Porter somnade på två röda... Oliver ville att jag skulle sjunga och tog sig igenom en vers av Visa i Midsommartid men snarkade redan vid första versen av Balladen om Fredrik Åkare.  Dessa har varit barnens godnattsånger sen de var nyfödda och jag börjar undra om det är lämpligt att sjunga om en äldre man som förför en 16-åring medan barnen vaggas till sömns?  Men jaja, värre saker hör de redan på skolgården, så... Och så har den sån bra tonart för mig.  Vaggvisor funkar bäst om de får något melankoliskt över sig tycker jag.  Vi skippade den vanliga uppföljaren, Summertime och gick direkt på Trollmors Vaggsång.  Kan kanske tyckas lite infantil jämfört med de andra sångerna i repertoaren, men min mamma sjöng alltid den för barnen... om och om och om igen...  Och den blev långsammare och tystare för varje vers -och barnen somnade alltid!  Inte ens en partyprinsessa kan kämpa emot de blytunga ögonlocken som följer "ho aj aj aj aj buff..."  -Ikväll var inget undantag!
Från vad som såg ut att bli en lång, utdragen nattning till alla tre änglar sovandes på bara några minuter - aahhhhh, underbart!

Det är såna gånger det slår mig att tänk att JAG är deras trygghet!  Jag vet ju känslan själv... att t.o.m. som vuxen, när jag och mamma hade varit ifrån varandra en längre tid, stå och krama varandra tills våra andetag och hjärtan synkroniserades.  Att bara stå... länge... och känna sig så trygg...  Det är så viktigt att få ha den känslan tycker jag.

Även fast ett av mina favoritmotiv är när barnen sover, så lyckas jag inte hitta någon bild på dem alla tre, just nu - jag får göra ett kollage senare...
Därför får det bli en bild med lite mer action från en annan dag då vi också bara var... åt glass till lunch och hade skoj med photo booth på datorn...  :)

Upphetsande vardag?!?

Ahhhhhh, härliga vardag!!!
Tänk när jag var yngre, så var det här det värsta man skulle kunna tänka sig... struktur... schema... ordning...  Bara ordet vardag var ju lika upphetsande som beige och lagom!
Nu känns det helt underbart att ha lämnat av barnen på skolan och kunna ägna mig åt det jag brinner för!  Idag ska jag finslipa de sista detaljerna på ett träningsprogram för ett par PT-kunder som jag möter upp med på Star Gym ikväll samt börja träna in nya releasen för Sh'bam-klassen som jag leder på Fristilen.

Jag är så nöjd att jag ändå till slut valde att vara min egen företagare och kunna jobba på olika ställen.  Kanske inte lika tryggt som att vara anställd, men jag gillar variationen i vardagen.  ... Inser nu att jag kanske inte har ändrat mig så himla mycket sen jag var ung...  ;)

De sista dagarna på lovet tillbringade vi i stan.  Jag fick in en kort löparrunda i lördags på 4.4 km.  Det var sånt härligt väder, men det blåste rätt kraftigt.

Det kändes som om jag tryckte på rejält och fick upp ett bra tempo... tills jag kollade min app när jag kom hem!  Haha - kilometertiden låg typ 4 sekunder lägre än när jag sprang en mil!  Jag måste nog ha varit rätt stum i benen från förra rundan.

... Och DÅ kommer jag nu till mitt tips för dagen!  :)  För trötta stumma ben och fötter så kan jag verkligen rekommendera att lägga lite extra fokus på fötterna!  Det händer lätt att man stretchar vader, lår och kanske nån höftböjare, men glömmer fötterna.

Jag brukar stå på en hård gummiboll, men det går bra med en tennisboll.  Stå upp och börja med bollen längst fram under tårna.  För över vikten på bollen så mycket du kan och stå där ett tag.  Flytta sedan bollen bakåt i omgångar under trampdynan och se till att ta dig tiden att stå still ett tag på varje punkt så att musklerna i foten verkligen slappnar av. Avsluta med hälen och byt sedan fot.  Det är en fantastisk känsla när man sedan kliver ner med foten på golvet!  Jag har märkt att detta även underlättar min smärta som jag ibland får i hälsenorna, när inte stretching av vadmuskeln räcker.

Egentid med 10-kilometersrunda

Det är lika skönt att springa här som i Kalifornien... det är lika skönt att springa här som i Kalifornien... det är lika skönt...
... och om jag kisar med ögonen lite lätt, så att det blir lite suddigt så påminner ju vägen mot Lugnvik boardwalken i Huntington Beach...  Isbeklädda Storsjön... Stilla Havet... Isbeklädda Storsjön... Sti...

-Neeej, det här går inte längre... - okej, jag saknar mina löpturer i HB lite grann.  MEN jag tog mig i alla fall runt på ännu en 10 km runda och är sjukt nöjd över det!!!  Idag blev det inga broddar, vilket kändes bra för det mesta.  Det var några gator som jag fick springa mitt i vägen på eller småtrippa på isen längsmed trottoaren, men det var värt den resterande biten där det fanns barmark och inte behöva tänka på var och hur man ska springa pga broddarna.

Kom hem och försökte lossa lite muskler med rullen, men hade snart tre trollungar som hoppade häck över mig... lite egentid fick jag, men nu tillbaka till sportlovsaktiviteter!  ;)

Se upp i backen - tusen hål i nacken!

Andra dagen med skollov och barn som ska aktiveras.  Istället för att åka till fjällen valde vi idag att åka till Persåsenbacken och åka snowracer.  Det är en fantastisk liten anläggning som drivs av familjerna i den lilla byn i Oviken.

Det finns en lift som leder till flera nedfarter.  På ena sidan får man åka skidor och på andra sidan finns banorna för snowraceråkning.  Det finns massor med kälkar av olika modeller och storlekar och de ingår i priset av liftkortet.

Det är så himla kul och jag rekommenderar till alla som har möjlighet att åka dit och testa!  Jag uppskattar verkligen människor som mitt i ingenstans kämpar för sin bygd med innovativa idéer - det ska stödjas!  :)

För er som vill veta mer om Persåsenbacken tryck HÄR!  Personligen tycker jag att det skulle vara kul med information om hur allt startade och om familjerna som faktiskt driver det här på hemsidan.  Och en vägbeskrivning för dom som inte vet...  :)

Härlig skiddag i Klövsjö!

Då vädret har varit väldigt fram och tillbaka den sista veckan så hade vi inte planerat mycket inför barnens sportlov.  Men i en såndär sista minuten surprise, så kunde Danny ta ut lite tid från jobbet och vi passade på att åka till Vemdalsfjällen!  :)  Vi åkte hela vägen fram till Vemdalsskalet, men bestämde oss för att vända vid den fullpackade parkeringsplatsen och åka tillbaka till Klövsjö, där det var betydligt glesare med folk.  Färre backar och liftsystem, men alldeles perfekt för vår lilla familj!

Vi hade några härliga timmar i backen och jag bara älskar att vi har kommit till den här punkten i vår familjs utveckling där vi kan alla åka skidor tillsammans.

Efter några åk tog lilleman ankarliften själv och jag behövde inte längre stå med liften i knävecken - ännu en milstolpe!  ;)

Min mamma berättade om en gång när jag var 4-5 år och jag bara skulle åka i hoppen och skogen och lyssnade inte ett dyft på henne.  Till slut blev hon så frustrerad att hon puttade omkull mig mitt i backen, sa till hennes kompis att ta hand om mig och åkte därifrån!  Haha - inte något hon var speciellt stolt över, men jag kan precis förstå henne!  Idag har jag sicksackat mellan granar och hoppat över jättehopp... allt bara för att försöka hinna ifatt min lille 5-åring!  Har en känsla av att detta kommer att bli ett dilemma inom en ganska snar framtid...

Mys på Afterski!

"Glöm inte mig!"

Idag har varit en sån där lite halvtuff dag...  Min mammas födelsedag.  Hon skulle ha fyllt 69 år och jag kan inte fatta att det nu är andra året som jag inte kunnat ringa och sjunga för henne.  Som tur är har jag haft fullt upp med en gymnastikutbildning hela helgen.  Det är bra med lite distraktion ibland.  Jag pratade med min mormor ikväll och hon sa likadant.  Det har hänt saker hela dagen och det underlättar.

Jag hittade ett kort på Mamma häromdagen.

 Ett kort som jag kommer ihåg att hon tyckte så mycket om - när de var och plockade hjortron och det var så mycket bär runt henne!  Och i sann Nordenström-anda ser hon till att muskla upp sig lite också!  -haha!  Det är ett härligt kort, men det var när jag vände på det som det knöt åt i hjärtat...

"Glöm inte mig!  Och hur jag ser ut.  Pusssss"

Det här skrev ju hon med lite humor '94 när hon skickade kortet till mig i USA, men såhär 20 år senare så har det ju tyvärr fått en helt annan mening.
Jag är tacksam att jag har så många handskrivna brev och foton som vi skickade varandra fram och tillbaka över Atlanten.  Bara att ha kvar hennes kludd och listor i kollegieblocken som jag använder dagligen gör henne så mycket mer närvarande.

Grattis min fina, fina mamma på 69-årsdagen.  Jag kommer aldrig glömma hur du ser ut!  <3

Nyttovåfflor

Min familj får nog prova många underliga maträtter som de inte riktigt har bett om...
Jag har så svårt att bara stå och laga vanlig husmanskost när jag vet att om man lägger till lite här och tar bort lite där så kan ju maten bli så mycket nyttigare!  För det mesta brukar det bli bra - Ibland inte alls!  Men idag tycker jag att det blev riktigt lyckat!!!
Dagens recept kom mest till som en nödlösning, då alla ingredienser som jag tänkt använda tog slut eftersom! Haha

Våfflor med Havregryn och Keso:

1 1/2 dl Havregryn
1/2  dl Havrekärnor
(mixa dessa 2 i food processor så de blir halvmjöliga)
2 dl Bovetemjöl (glutenfritt)
2 tsk Bakpulver
1/2 tsk Salt (å lite till...)
1/2 dl Chiafrön
2 dl Keso
2 Ägg
3 1/2 dl Mjölk
100 g smält Smör

Jag mixade med stavmixer så att keson också skulle separeras lite mer.

Resultatet blev jättegoda, frasiga våfflor med lätt tuggmotstånd, färre kalorier, extra fibrer, extra mineraler, extra protein och nästan halverad mängd stärkelse.  Serverade med grädde och hemlagad hallonsylt.  MUMS!

Slask och teknikproblem - men 10 km blev det!!! :)

Jag börjar känna mig stark igen!

Idag sprang jag drygt 10 km och det känns så himla skönt.  Jag vet inte när jag sprang så långt sist.  Vi kör ju mycket intervaller under våra träningar med Power Works, men det blir sällan som jag ger mig ut och springer långt.
Jag har laddat ner en träningsapp på min iPhone och börjar uppskatta alla uppdateringar som jag sett från mina vänner på Facebook från RunKeeper, Nike och andra appar.  Jag har inte min länkad till F.B. men jag förstår meningen med det.  Ju mer man ser sina vänner träna, ju mer motiverad kan man bli!  Då jag precis har laddat ner denna så har jag hittills bara en vän som jag följer - men han är den av mina vänner som jag tror tränar allra mest!  Så tävlingslysten som jag är så känner jag ju nu pressen, när jag får uppdateringar om hur de jag följer har tränat...  Jag kan verkligen rekommendera att ladda ner en app, både för din egen träning, men framför allt om man är några stycken som behöver peppning av varandra.

Igår träffade jag en annan vän som hade varit ute och sprungit en 10 km runda, så när jag gav mig av på min löparrunda idag, så började hornen sakta växa fram...  "Kan hon så kan jag..."  Haha - jag kan inte hjälpa det!

Det var mycket tyngre att springa idag jämfört med i tisdags.  Det var slaskigt och fötterna gled undan.  Det påminner lite om att springa i sand.  Hälsenorna gjorde sig påminda och jag fick tänka på min man, Danny's mantra... 'Oberoende av hur du mår när du tränar (bra eller dåligt), så kommer det att ändras ju längre man håller på.'  Vilket kanske kan vara upplyftande när man inte mår 100.  Å när man mår toppen får man väl passa på att njuta av det den stunden!  :)  När jag kom fram till vår infart så insåg jag att jag endast sprungit 8.6 km...  "Näe, har jag tänkt 10 så ska jag springa 10..."  Så jag fortsatte några kvarter till!  Medan jag sprang fipplade jag lite med volymen på telefonen och åter hemma inser jag att min app hade stannat på 9.8km, då jag tydligen hade försökt Facetime:a Din Sko?!?  Haha - jag och teknik!  Jag kunde ju se på kartan att den hade lagt av en bra bit från huset, så mina 10 km var ju avklarade - men jag övervägde att springa 200 m till bara för att.  Det irriterade mig att inte få se hela sträckan på appen. ;)  Jaja, det får bli nästa gång!

Dagens rester

Idag blev det vegetariskt till lunch. Om jag får säga det när jag har ägg i rätten?  Jag är inte så bra på sånt här än, karnivor som jag är...  😜

Gott är det i alla fall. Och viktigast av allt är att barnen åt det igår kväll. 

Nudlar som jag wokade med morötter, lök, vitlök, salladskål och ägg i kokosolja och sesamolja. Örtsalt, juicen från en lime och lite soja sedan avokado och hackade mandlar på det och det är klart! 👍