Maddie älskar havet och havsdjur och allt som har med det marina livet att göra. Det håller på att byggas något som heter ett "seaside learning center" där barn och vuxna kan utforska havslivet här i O.C. Maddies föräldrar håller nu på att samla ihop pengar för att kunna sätta Maddies namn på detta learning center - som en hyllning och ett minnesmärke av Maddie. TRYCK HÄR för deras websida och för att stödja insamlingen för Maddie.
Det är såna här saker som händer och man går och funderar... igen... på vad livet är värt? Jag menar det inte på ett negativt sätt, om livet är värt att leva - men istället vad man gör av tiden vi har här! Jag tror jag har skrivit följande citat tidigare, men det är så sant :
"Normal is getting dressed in clothes that you buy for work, driving through traffic in a car that you are still paying for, in order to get to a job that you need so you can pay for the clothes, car and the house that you leave empty all day in order to afford to live in it."
– Ellen Goodman
Självklart förstår jag att man måste jobba för att skapa sig en trygghet och framtid och värna om sin familj - men jobbet och pengarna är inte allt... aaaahhhh, ja då var jag där igen...
Kram!
Hejsan!
SvaraRaderaTack för ett bra och tänkvärt inlägg. Min systers 4-åriga son fick i förra veckan en diagnos på en obotlig, ärftlig och dödlig muskelsjukdom som heter Duchennes muskeldystrofi. Prognosen är mycket mörk och vi har i 1,5 veckas tid haft stor sorg i familjen.
Förstår hur Maddies familj känner sig, vilken uppgivenhet, man tappar tron på livet och framförallt hoppet. Det är så tragiskt.
Hoppas hennes föräldrar klarar av att gå vidare även efteråt, även om det blir svårt.
/Karin
Jag rysr och mina tårar rinner ner för mina kinder när jag läser de du skriver.... Livet är verkligen så orättvist:-(
SvaraRaderaKramar till dej
Wow Karin, ja - vad säger man? Det är ju inte så som livet ska vara - man förväntar sig ju aldrig att överleva sina barn... Även om det låter som en klyscha så måste man ju bara leva här och nu och njuta av dagen som vi har tillsammans. Tyvärr är vissa själars tid på jorden mycket kortare än andras, men de lämnar ändå såna starka spår och kanske det är det som är meningen... Min 3 år äldre syster dog när jag var 6 år gammal och jag har levt med det i hela mitt liv. Självklart var jag ung, men jag minns dagen då hon gick bort som om det var igår... Man lär sig att leva med det och går vidare. -och det gäller mina föräldrar också.
SvaraRaderaJag vet att Maddies föräldrar har bestämt att deras hus är en "no crying zone" - jag vet inte hur jag skulle reagera själv i deras situation och jag vet inte om det är rätt att förtrycka sina känslor, men jag förstår att deras tanke är att de har framtiden framför sig att reda ut sina känslor och att Maddies liv måste firas i nuet.
Jag hoppas att ni kan fira er 4-åring på ert sätt. Var starka och ta hand om varandra och prata, prata, prata med varandra om känslor och drömmar och skitdagar och rädsla...
Stora Kramar - jag känner verkligen för dig... (kan man säga så på svenska?)
Erika