Låg på soffan i morse och gosade med våran älsklingskatt tillsammans med Porter - och en timma senare så kommer en av grannarna förbi och berättar att hon ligger död på en annan grannes tomt...
Tack och lov såg inte barnen något och Dannys superman-mode kickade snabbt in och han tog hand om lilla plutt K.C. och tog hennes kropp till en veterinär.
Tänk att man kan bli så himla ledsen över ett djur... men hon var verkligen världens coolaste katt. Hon var en sån där katt som folk som inte tycker om katter tyckte om... - hon var mer som en hund. Jag tog hand om henne för åtta år sedan när hon var en herrelös katt på ett hotell utanför San Fransisco. Jag bodde på hotellet i två veckor för en dansshow som jag gjorde och K.C. kom och skrapade på min dörr varje kväll för att bli matad.
Jag ringde Danny för att fråga honom om vi kunde behålla henne, på vilket han svarade NEJ, vi ska inte ha en katt i vårat hus... Jag är så glad att jag inte lyssnade på honom... Hon har alltid behandlat oss som att hon vet att vi räddade henne från ett liv i misär.

Men mest otrolig har hon nog varit med våra barn... De har burit henne, hållit henne, sovit med -och på henne och hon har nästan aldrig sagt ifrån. Om barnen satt på soffan på kvällen så var det alltid hon som hoppade upp till dem och stångade dem med sitt lilla huvud för att bli klappad... Fina, fina K.C. - jag saknar dig sååå mycket redan...