Hade verkligen all tid i världen i morse. Och ändå slutar det med att jag springer in till skolan med Ollie på höften, Skyler's ryggsäck på axeln och henne och Porter springandes efter mig som små panikslagna barn som släpas runt granen till jul... "tio för de stora och fem för de små, skynda på, skynda på...." PRECIS innan skolklockan ringer... vi är aldrig sena, men alltid sista minuten... Hur är det möjligt? Dr. Phil sa någon gång att man gör vad som funkar för en - att på något sätt får jag ut något av det... Jag kan inte förstå vad det är - jag avskyr verkligen att vara sen och att stressa. För mig, om någon är sen ser jag det som respektlöst och arrogant (att deras tid är viktigare än min...) I mitt tidigare liv (innan barnen) när jag jobbade mycket uppe i L.A. så kunde jag komma ett par timmar i förväg till en audition eller ett modelljobb, sedan satt jag i bilen och läste tills det blev dags att gå in. Men för att tyda Dr. Phil så måste jag väl djupt inne uppskatta den där positiva stressen att jag alltid hinner PRECIS - det blir kanske en liten tävling för mig... och tävlingslysten har jag alltid varit! Ha ha, det är väl mitt lilla utlopp som hemmamamma!!!
Det är min väninna, Andrea's tur att ta pojkarna till Svenska Skolan, så jag har tre timmar framför mig bara för mig själv. Jag ska börja med att dricka en kopp te och Skypa Mamma i Sverige.
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar